Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOM SKOLFLICKA I GAMLA WALLINUM
ligt fick bud om att hon var frisk. Och nu hade hemmet för första gången
fått en verklig mor. Det var som om den långa medvetslösheten hade
varit en skyddande förklädnad för en inre utveckling. Moster var lycklig
nu och gjorde andra lyckliga, och när hon dog, 1904, ett par år efter sin
man, hade hon aldrig mer haft någon känning av nervsjukdom. Här be-
sannades verkligen det vackra arabiska ordspråket: »Skratta icke åt dåren
— hans själ vilar hos Gud.»
Vad beträffar mina kusiner, så blev min Almerydkamrat Fanny för
livet märkt av kroppslig sjukdom, då däremot den yngsta, som ärvt mu-
siken, blev verksam och avhållen som musiklärarinna och konsertpianist
i Södertälje.
En familj, där jag ofta var bjuden under min skoltid, var den ceder-
blomska, där jag hade två av mina kamrater. Redan den yttre miljön i
Villastaden, som då var nyanlagd och verkligen motsvarade sitt namn,
gav hemmet en viss aristokratisk prägel, och där sämjdes alla slags andliga
intressen med både sport och dans. Fadern, professor i ångmaskinslära
vid Tekniska högskolan, var en äldre man med vackert och ädelt ut-
seende. Han kunde stiga upp kl. 4 om vintermorgnarna för att åka skrid-
sko till Vaxholm med en jämnårig kamrat, och döttrarna var cyklister
före luftringarnas tid och innan det ännu ansågs passande för flickor att
cykla. Under ett månadslov hösten 1886 bjöd Cederbloms hela fjärde
ring ut till skridskoåkning på de då ännu inte utdikade stora kärren
i Lilljansskogen. Min häpnad var stor, när jag efter denna så ytterst
hälsosamma dag inte lyckades somna förrän halv sju — just en timme
innan jag skulle gå till skolan: tydligen hade den ovana kroppsansträng-
ningen för starkt frestat på nerverna.
Under senare hälften av juni 1887 när jag nyss hade kommit in i fjärde
ringen i Wallinum, fick jag vara med om en skolresa i Dalarna, då jag
också förde dagbok. Min teckning överflödar på stilblommor, som dock
knappast var värre än i dåtidens vanligen lite svulstiga tidningsprosa.
Resenärerna var lärarinnan i engelska, fröken Hildur Hallberg, och fyra
gymnasister ur de tre högsta ringarna. Fröken Hallberg såg så ung ut,
att folket gärna till sjuttonåringarnas förargelse brukade ta henne för
vår kamrat.
Detta var inte, som nutidens skolresor alltmer tendera till att bli, endast
en maskerad åktur med »liftande». Bilar och bussar fanns inte till och
knappast ens cyklar, ty den jättehöga och skramlande typ, som då fanns,
vet jag mig ytterst sällan ha sett. Vandringen började i Smedjebacken,
och efter en bit järnväg till Borlänge vandrade vi genom Gagnef, Åhl,
Leksand och Rättvik, där vi började en ångbåtsresa kring Siljan. Den
slutade i Ornäs, sedan vi gått ungefär 21 mil, inte utan verkliga strapatser.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
