Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Åtskilliga nätter tillbringades i lador, stundom utan annat skydd än
våra ganska tunna regnkappor. Vad mat beträffar, fick vi ofta nöja oss
med hårt rågbröd och tätmjölk, som stockholmarna hade svårt att för-
dra. Choklad var det enda vi tyckas ha haft med oss, och naturligtvis
måste vi göra packningen lätt. Dåtidens ränslar var inte så praktiska
som de nutida, men min var köpt i vad jag tror var Stockholms enda sport-
bod, den i Herkulesbacken, och den har sedan gjort tjänst vid fjäll-
vandringar i Jämtland och vid cykelturer lite varstans i Sverige och
Norge, varvid impregneringen alltid visat sig överträffa den nutida.
Klädseln var nog vigare än den då för tiden eljest brukliga. Själv fick
jag lida mycket för mitt pojkaktiga utseende, eftersom jag hade kort-
klippt hår och jockeymössa, som då började bli modern. Trikåliv, halvkort
kjol och smorläderskängor, som fullbordade min klädsel, förstärkte in-
trycket av pojke, och i Grangärde råkade vi en gubbe, som var allvar-
samt bekymrad för om jag någonsin skulle kunna bli gift, när jag hade
ett sådant hår. Vid Staberg, en gammal skräpig herrgård vid sjön Runn,
fick vi nöja oss med ladan, därför att tjänstfolket tog oss för zigenare,
eftersom vi talte ett språk, »som ingen begrep» — vi hade nämligen sagt
’ett par engelska ord till varandra, medan vi väntadie utanför köket. Då-
tidens Dalarna hade ännu inte någon vana vid turister: i närheten av
Smedjebacken råkade vi ut för fulla karlar och i Korsnäs blev vi tagna
för vandrande gesäller!
Eljest gick vi rätt bra ihop med befolkningen, för så vitt vi begrep vad
de sade, ty bland de äldre hade folkskolan då ännu inte hunnit utrota
dialekten. Den trevligaste erfarenheten gjorde vi i Leksand hos Helgas
Margit i Yttermo, som man kunde tala religion med. Hennes man var
tullvän och citerade deras riksdagsman, Liss Olle, som förklarat, att
»våra styvrar är för små, för att vi skulle ha råd att skänka bort någe».
Liss Olle var tydligen sin trakts orakel, och en gumma, jag råkade, ut-
’brast, att »om våran riksdagsman hade vingar, så nog flöge han högt
alltid». I Bergsäng fann vi en lokalpatriotism, som förklarade, att »inte
är dtet så vackert någonstans som här, inte». Där har jag tecknat en
genretavla, som nästan påminner om Fagerlin : »I stugan flammade elden
i spisen, och snart kom gamle far in i träskor och kortbyxor och tände
sin pipa vid glöden. På väggen hängde några tidningsnummer och ett
porträtt av drottning Sofia. En stor klocka från 1843 stod vid luck-
sängen. I ladan kom mor ut med rena lakan och filtar och en stor får-
skinnsfäll, och när vi frågade om det fanns råttor, fick vi till svar: »Int
finns dä nåra röttor, där ä bara småmöss.»
’ Den tiden blomstrade hembygdsromantiken, och dräkten togs gärna
som måttstock på kulturen i dalsocknarna. Barndräkten i Gagnef hade
•vi ändå ett rätt märkligt omdöme om : vi fann nämligen gulkoltarna
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
