Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som skolflicka i gamla Wallinum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
då jag gick hemifrån, hade jag hunnit läsa en älsklingspsalm ur min mors
tyska psalmbok, nämligen Paul Gerhardts: »Sollt ich meinem Gott nicht
singen, sollt ich ihm nicht dankbar sein, Denn ich seh in allen Dingen, Wie
so gut er’s mit mir mein.» På Norrbro mötte jag syskonen Stuart. Harald
skulle bli Student samma dag, fast i Beskowska skolan, och Anna följde
honom dit och gav mig en liten välriktad spark, för att allt skulle gå bra.
Och det gjorde det också — jag kan inte erinra mig ett enda miss-
ljud. Och när våra bägge privatister — som den tiden fick ta även
muntlig examen vid den skola, dit de blivit hänvisade — fick en duv-
ning i filosofi i bönsalen, försjönk jag i salig ro, medan jag beundrade
dem. Det var Gerda Lundberg och Ellen Sundström, som jag snart blev
nära vän med. Och när resultatet tillkännagavs av lektor Höjer och
jag fick laudatur i mogenhet tillsammans med Elin Cederblom och Alice
Thunberg, kände min lycka inga gränser. Som min syster Clara var i
Paris, hade Edit rest ned från Gävle och blev tillsammans med mig
bjuden på middag hos Stuarts, där man hade en tårta med »HARALD
OCH LYDIA HURRA!» på, och farbror trohjärtat utbrast: »Ja Gud
välsigne er nu, mina barnd» så att hela sällskapet till hans stora för-
argelse brast i skratt.
På kvällen var bjudning hos Cederbloms, där professorn med anknyt-
ning till riddarnas gamla valspråk »min själ tillhör Gud etc.», framhöll
»de fordringar man har rätt att ställa på den bildade Qvinnan». På kam-
raternas uppmaning besvarade jag talet med en hänvisning till student-
mössans färger — vitt, svart och den blågula kokarden — och uttalade en
förhoppning, »att vi i Renhet och Allvar skall få leva för vårt land, i
fast förtröstan på Gud, utan vilken vi intet förmå». Slutligen utbragte
jag en skål »för ungdomens renhet, den mognade ålderns allvar samt
för vårt älskade fosterland». — Men själva segertecknet, mössan, den
hade vi visserligen köpt i en butik i Storkyrkobrinken och hade den
på oss vid festen, men fick inte gå ute i Stockholm med den ! Det var
först fyra år senare i Uppsala, som jag införde den till allmänt bruk.
Vid avslutningen i skolan som förrättades i början på juni av C. D. af
Wirsén med lågmäld röst och ögonen i manuskriptet, talade han en
smula med mig om min kria, och vi bägge skalder kom överens om att
det ibland var lättare att uttrycka sig på vers än på prosa !
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
