Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANDIDATSTUDIER OCH KAMRATLIV
I UPPSALA
Det måtte ha ansetts som självklart att jag skulle få universi-
tetsstudier — åtminstone minns jag inte några diskussioner om den saken.
Pappa följde mig till Uppsala den 12 september 1888 och upplivade sina
studentminnen från 1840-talet, då Gunnar Wennerberg bodde i det gamla
frontespisrucklet vid Islandsbron, som kaillades »Sju helvetes gluggar».
1888 kunde en kvinnlig student inte anständigtvis »bo på rum och
spisa», och jag lyckades genom professor Ekman, sedermera ärkebiskop,
få inackordering vid Götgatan 3 med min studentkamrat Lilly Berg-
strand hos en fru af Sandeberg, en vacker och livlig gammal dam, som
gärna berättade historier om professor Svedelius. Genom henne kom
jag en gång med på en »läsafton» bland Uppsalafruar, där Pontus Wik-
ners änka satt och grät över Sigurds tama novell »Kandidatens julotta».
I dessa kretsar kunde man berätta hur Wikner ofta fick hjälpa sin oprak-
tiska hustru till och med vid torgköp, och hur hon på bjudningar helt
högt kunde utbrista: »Är han inte förtjusande?»
Lilly Bergstrand stannade inte i Uppsala mer än denna hösttermin,
och min egentliga kamrat blev Gerda Lundberg, en av de originellaste
begåvningar jag någonsin mött. Vår samläsning slutade när vi kommit
över till var sina specialiteter — min historia och hennes levande språk,
men dessförinnan gjorde vi tillsammans undan latinet och Nybloms kol-
legium i konsthistoria. Den tiden fanns ingen studiehandbok, men den
nybakade docenten Sam Wide började ett latinkollegium med några an-
visningar för de humanistiska nybörjarna. I sitt inledningstal inflickade
han blygt: »Jag som är så ung docent», och han var mycket riktigt bara
25 år, en blond och rosenkindad prästson från Dalarna. Utom en del
onödig deklamation ur Livius gav han oss ett kompendium av »romerska
antikviteter» till komplettering av den enkla kurs som prof. Häggström
fordrade för approbatur. Något mer åsyftade man i allmänhet inte, då
hela latinkursen var ett slags tvångsinmalning, som vi troligen inte eljest
skulle ha befattat oss med.
Vid den slutliga tentamen den 17 februari fick Gerda och jag tillsam-
mans översätta växelsången mellan Horatius och Lydia, Donee gratus
eram tibi. Men någon spets på betyget blev det inte, fast vi sorgfälligt
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
