Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
rade som hennes långsamma rörelser. Den tiden hade jag en stark benä-
genhet att överskatta begåvningen hos reserverade människor, därför
att jag alltid litade på orden: »Tomt hus står gärna öppet, men rikt
stängs till.»
Att Polly hade en ganska stark självanalys, det fick jag snart klart
för mig genom hennes brev, där hon hade lättast att meddela sig. Det
gäller särskilt om ett brev, som jag senare i romanen Sin fars dotter för-
vandlat till ett samtal mellan Astrid Cornér och mitt andra jag, Märta
Fegrælius. Det vittnar om hennes sedan barndomen utvecklade minder-
värdeskänsla, som gjorde att hon på sig själv kunde tillämpa Ernst Ah1-
grens hopplösa ord: »Jag är lam invärtes.» Denna bekännelse begrep jag
bara till hälften, därför att jag aldrig själv erfarit några hämningar, men
det var tröstande, att hon lät mig förstå att det gjorde henne gott att ha
mig till vän. »Kanske att det ändå inte är så alldeles illa beställt med mig,
eftersom du håller av mig», sade hon en gång.
»Sanning» är ett uttryok som ofta förekommer i mina skrivelser från
denna tid. Ännu befann man sig i dyningarna av 80-talets s. k. »skoma-
karrealism, och det blev Polly som förde mig in däri. Jag kom nu lika
huvudstupa in i Strindberg, Ernst Ahlgren och Geijerstam som Pontop-
pidans Lykke-Per från sin prästgård kom in i den judiska bankirfamiljen
på Bredgade. Det var inte utan att jag kände mig inkastad i orgier av
Synd, när jag kunde ligga vaken till midnatt och läsa »Giftas» och röka
’cigarretter. Men att oreserverat beundra Strindberg ville inte gå, trots
att jag gjorde mitt bästa att ödmjuka mig inför hans domsord. Han var
mig helt enkelt för tvärsäker och för rå : den simpla medelklassmiljön i
»Röda rummet» äcklade mig, och den intresserade mig inte ens, efter-
som jag aldrig haft någon erfarenhet av bolagsherrar, knoddar eller vad
man då för tiden kallade »pigéscher».
Verkligt upprörd kände jag mig dock, precis som Polly, över
hans kvinnoförakt, som jag först sent lärde mig genomskåda som ett
uttryck för hans egen mindervärdeskänsla inför dugliga kvinnor, främst
hans första hustru. Strindbergsdramernas ömkliga officerstyper är ju
ingenting annat än en genomskinlig förklädnad för hans egna ångest-
neuroser. Men allt detta begrep jag först med stigande ålder och vis-
dom: dessförinnan fanns det en tid, då jag var nära att inbilla mig, att
den halvgamla hjältinnan i romanen »I havsbandet», som sade gråsten
i stället för granit och småfåglar i stället för sparvar, helt enkelt var
ett välgjort porträtt av nutidskvinnan. På grund av misstro mot mitt
eget och överskattande av mäns omdöme höll jag ett ögonblick på att
bli kvinnohatare, på samma sätt som judar ofta blir antisemiter.
Så pass mycket har Strindberg verkligen förmörkat min ungdom, att
när jag som nyutnämnd gymnasierektor i Stockholm första gången fick
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
