Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANDIDATSTUDIER OCH KAMRATLIV I UPPSALA
se honom, stödjande sig vid) räcket till Djurgårdsbron, fick jag en rent
fysisk lust att slå honom. Med hans kända rädsla för bland annat hundar
och kvinnor misstänker jag att han i så fall skulle tagit till’ fötterna, och
vad min skola skulle ha sagt vill jag inte närmare inlåta mig på. Men
när Stockholms skolpojkar 1910 hyllade Strindberg med telegrammet:
»Tack för vad du gett oss unga!» undrade jag verkligen om de spena-
barnen visste vad de jollrade.
Starkaste litterära intrycket på mig gjorde under denna tid Ernst
Ahlgren. »Fru Marianne» hade jag ju läst, men nu gjorde jag under
Pollys ledning bekantskap med hennes övriga böcker, särskilt breven
och anteckningarna. Jag frapperades där både av den påtagliga längtan
efter religion och det absoluta avvärjandet av all positiv kristendom,
som tycktes ha varit hennes speciella självplågeri. Det berörde mig illa
när jag upptäckte, att Ernst Ahlgren i det fallet inte var så olik Polly
själv, som var ett fullständigt barn av upplysningstiden —80-talet.
Kamraternas radikala samtal i religiösa ämnen oroade mig naturligtvis
en hel del, såsom synes av ett öppenhjärtigt brev den 14 febr. 1889 till
min syster Clara, som då ännu hade mitt fulla förtroende. Tydligen
hade Clara blivit ängslig för mig, och i min iver att lugna henne
använder jag lite mer pietistiskt uttryckssätt än vad jag eljes skulle ha
gjort.
»Tror du inte att jag själv märkt, hur världen blivit mig mer än den förr var?
Det är egentligen mitt begär att lämpa allt efter min egen idealvärld, som gör mig
benägen att i sä mycket överse med världen. Härtill kommer att jag av de kristna
så sällan fått det intryck, som jag borde få. Â ena sidan avskräckes jag av stats-
kyrkans trångbröstade renlärighet; å andra sidan av de frikyrkligas rent ut
sagt ’omänsklighet’. Finge de råda skulle ju samhällsförfattning, poesi, vetenskap och
i synnerhet musik för de kristna bli en ’terra incognita’, och det bleve väl de föraktade
världsbarnen, som finge åtaga sig att — på bekostnad av sin salighet — sörja för att
dessa Guds inrättningar inte doge ut. . . . Som om inte människoandens härligaste
konstverk tillräckligt tjänade till Hans ära, utan att man behövde sätta munkkåpor på
dem! Förbjud fåglarna att sjunga, därför att de ej sjunga psalmer; förbjud bäcken
att hoppa så muntert mellan stenarna . . . Men jag glömmer ju, att jag ej behöver
övertyga dig om saker, som du själv har samma tankar om som jag. Jag har liksom
du inte något förtroende till de engelska omvändelsefabrikerna; själv har jag ju hållit
på att bli en fabriksvara, fast jag nu tappat bort stämpeln (detta likväl sagt med all
aktning för Idas och hennes vänners varma nit för människors frälsning). — Min
nuvarande ståndpunkt då, frågar du. — Ja, min egen ständiga bön är: ‘Utrannsaka
mig, Gud, och bepröva mig’ etc., men så mycket kan jag säga, att ehuru jag vid
ett par tillfällen varit nära att avsäga mig en kristens namn, kan jag dock icke nu
göra det. Jag har nog ännu många tvivel att genomkämpa, många illusioner,
som skola ramla . . . Av de lutherska läromeningarna har jag uppgivit mycket :
den kyrkliga försonings- och rättfärdiggörelse- samt nattvardsläran, men framför
allt läran om de eviga straffen och om vissa delars i Gamla Testamentet inspiration;
och ändå säger jag alltjämt med Petrus: ’Herre, till vem skall jag gå? Du har det
eviga livets ord.’
Den som egentligen fått föra mig tillbaka till Honom är Pontus Wikner, som jag
älskar av hela min själ, fast jag aldrig sett honom. Hade han fått leva, skulle
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
