Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kandidatstudier och kamratliv i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANDIDATSTUDIER OCH KAMRATLIV I UPPSALA
risk Kristus inte hade levat, så skulle evangelisten som upptecknat de
orden ha varit KRISTUS för världens folk. Därmed var naturligtvis
inte min oro stillad, men intrycket har jag alltid fått behålla. För år
1890 har jag specificerat de olika månaderna:
»Januari lugn och arbetsam, hoppfull, vårterminen orolig, tvivelsjuk,
jäktad mellan grubbel och förströelser, sommaren vantrevnad och läng-
tan hemma, i Gävle vila och återvändande arbetshåg. Höstterminen
slapp och ’down’, december starkare. Året har stukat mitt högmod,
gjort mig mera sann, radikal och nykter, borttagit illusioner, tack vare
vänskapen med Polly.»
Och ändå hade de radikala inflytelserna redan under det tredje Upp-
salaåret faktiskt börjat förlora sin makt över mig, tydligen genom det
växande inflytandet från Hjärne. Visserligen hade jag under läsåret
1890—91 flyttat till Pollys inackorderingshem, Kyrkogårdsgatan 5, för
att vi inte skulle störa varandra så oerhört som vi faktiskt hade gjort
under föregående läsår, då vi råkades varje dag och ändå hade långa
nattliga samtal, som ådrog oss bannor från inackorderingstanten. Men
Polly var för passiv för verklig propaganda och var väl också rädd att
plåga mig därmed — jag som i olikhet med de kvinnliga kamraterna
hade religiös tradition bakom mig. Herrarna däremot var för hjälplöst
okunniga i teologi för att kunna utöva något inflytande på mig. Endast
två av det radikala gänget har jag att tacka för positiva intryck, nämligen
Mauritz Hellberg, som satte Höffdings etik i händerna på mig, och pro-
fessor Öhrwall, vars Stuart Mill-dyrkan etiskt imponerade. Han var
också den förste, som gjorde mig uppmärksam på hur ofta det är
■mindervärdeskänslan, som tvingar kvinnor att neka sig den mest oskyl-
diga rekreation.
Snart kom till och med den tid, då jag började opponera mot vissa
yttringar av min omgivnings fritänkeri. Gulli och Gerda hade småningom
bildat ett slags gäng med von Sneidern, Hellberg och Lilliehöök (seder-
mera svensk generalkonsul i Shanghai), och visserligen deltog jag mestadels
i deras diskussioner och samkväm, men hade svårt att känna mig hemma-
stadd i sällskapet. En kväll på Grindstugan gjorde jag till och med direkt
■slut på munterheten genom att högljutt protestera mot Gullis tilltag att
under den tämligen omtöcknade stämningen sjunga den i frikyrkliga
kretsar mycket populära söndagsskolevisan om »den lilla svarta Sara», som
blev ihjälpiskad av sin husbonde men kom till himmelen, »ren och skär
i Lammets blod». Hela mitt aggressiva jag reste sig naturligtvis mot
gyckel med sådant som andra ansåg som heligt, och min religiositet
hade ganska mycket av trots över sig.
Min dröm att bli teolog var däremot snart försvunnen. Men nog hade
jag under en tillfällig väntan i professor Ekmans arbetsrum någon av
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
