Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett av mina syftemål med Norgeresan hade för övrigt, redan det, något
radikalt över sig, eftersom det gällde att i själva Björnsons Aulestad
uppsöka Ann-Margret Holmgren, som då ännu inte blivit den ryktbara
kvinnosakskvinnan, men som i alla fall var känd för sina sympatier med
den norska vänstern och ganska regelbundet brukade tillbringa sina somrar
i Norge.
Aulestad gjorde ett imponerande intryck på mig. Huvudbyggnaden såg
ut som en gammaldags, gulmålad svensk herrgård med frontespis och en
väldig balkong, precis som när jag återsåg den 1948. Något till snopen
blev jag, när jag fick veta att Ann-Margret Holmgren redan hade farit
hem — då kunde jag ju gärna ha företagit ytterligare några
fjällbestigningar i Jotunheimen. Jag fördes emellertid upp i övre våningen in i ett
»salongslikt» möblerat rum, där massor av tidningar gjorde det starkaste
intrycket på mig. En äldre herre med gråsprängt hår stod vid ett bord,
klädd i lång, mörk rock och vad som då brukade kallas Vegamössa. Jag
kände mig verkligen lite underlig till mods, när jag nu fick skaka hand
med skalden, »sedlighetsaposteln», »presidenten i Norges republik» och
allt vad han då brukade kallas. Han föreställde mig för sin son,
skådespelaren Björn Björnson, den sedan så berömde teaterdirektören, som
därefter alltid hos mig efterlämnat ett färgglatt minne av ljusrött hår,
ljusblå kostym och lackskor.
Nu var det slut med vandringen, och jag fortsatte med båt och tåg
till Kristiania. På Mjösen-ångaren, där matroserna såg helt svenska och
rojalistiska ut i sina blåa tröjor med fartygets namn, »Kong Oscar II»
i stora gula bokstäver på bröstet, for jag från Lillehammer ner till
Eidsvold. Jag hade därvid sällskap med två kvinnliga studenter, en norska
och en finska, som man kunde tala skandinavism med, men samtalet
avbröts av att en gammal herre i lång svart vinteröverrock och bredskyggig
filthatt kom fram och hälsade på mig. Det var Björnson, som snart
avhämtades av en större roddbåt till en politisk föredragsturné. Men de
kvinnliga medlemmarna av hans familj, den ståtliga fru Karoline och de
båda döttrarna Bergliot och Dagny, stannade på båten, och med dem
gjorde jag sedan en mycket upplivande bekantskap på tåget från Eidsvold. De
visade mig också under de närmaste dagarna i Kristiania en ganska
oförtjänt vänlighet för vår gemensamma vän Ann-Margrets skull. Skaldens
dotter Bergliot, som var jämnårig med mig och senare gifte sig med Ibsens
son, hade tillbragt nio år av sin uppväxttid i Paris och därunder utbildat
sig till balladsångerska. Jag var naturligtvis inte lite smickrad av att denna
mondäna unga dam höll till godo med våra »lange dejlige spatsereture»,
som hon kallade dem, under de följande vackra septemberdagarna. Ofta
satt vi på en soffa uppe i slottsparken, och hon gnolade sakta några av sin
fars senaste visor. »Far er et fjeld», utbrast hon en gång, och jag kunde ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
