Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gott förstå hennes politiska uppfattning, när hon redan på Mjösen hade
beklagat sig över att ångbåten gick så långsamt: »Den er akkurat som
det norske folk, ser De Fröken — det bruker ikke sin hele kraft.» Men
våra oundvikliga unionsgräl slutade utan slagsmål, och våra samtal rörde
sig mest om romanförfattaren Björnson. Han hade för
backfischskildringarna i sin roman »Det flager i byen og paa havnen» brukat fråga ut sina
egna flickor, och han hade haft Ann-Margret Holmgren till modell för den
kvinnliga huvudpersonen i »Paa Guds veje».
Höjdpunkten av min Kristianiavistelse var dock, när jag på fru
Björnsons inbjudan i familjens sällskap fick se hennes mans drama »En fallit»,
där sonen Björn uppträdde i löjtnantens burleska roll. — Vad jag mest
minns av det hela, var dock min stolthet att få sitta bredvid den stora
fru Karoline, när Ibsen och en del mindre profeter uppvaktade henne
under mellanakterna.
Kristianiavistelsen slutade denna gång med ett »russelag»
(recentiorsfest) i Studentersamfundet den 2 september, där studentskorna för första
gången fick vara med och där de som gäster inbjudit också en finsk och
en svensk kamrat. Denna fest blev tyvärr intet vackert minne.
Studentskorna var placerade vid ett särskilt bord, där de knappast var inom räckhåll för
studenterna, men skadan var måttlig, eftersom de flesta manliga hade
kommit från en middag och redan var ansenligt »salongsnyktra». Det hindrade
dem dock inte att fylla på med varm punsch ur porslinstillbringare. På
estraden gick Studentersamfundets ordförande och svängde med ett
punschglas, som skvätte om fingrarna på honom. Hans tema var den
oupphörligt upprepade gladiatorshälsningen: »Vi som skola dö, hälsa
Eder.» Rent pinsamt verkade sedan det sätt, varpå man tog emot en
helt ung student, som i detta sitt dittills säkert största ögonblick
framförde »russernes» hälsning i de övliga gymnasistfraserna med stort,
barnsligt patos. Han avbröts snart med rop från det onyktra auditoriet:
»Konklusionen!!» och måste till sist bedrövad gå ned från estraden. Då
hörde man naturligtvis villigare på målaren Fritz Thaulow, som blivit
kallad till högtidstalare och utan tvivel talade auditoriet till behag, när
han förmanade ungdomen att, vad de än hade på hjärtat, »bare si det
frit ut».
Stämningen i salen blev till sist så obehaglig, att jag och min
nyförvärvade finska kamrat Eva Hellström, som jag snart skulle få hälsa
som gäst i Uppsala, tillsammans skålade för finska och svenska studenter
och i all tysthet gav oss i väg. I ett genomgångsrum på nedvägen
»antastades» vi emellertid — ett trevligare ord kan knappast användas — av
de s. k. 25- och 50-årsjubilanterna, gamla herrar i frack eller
prästdräkt, som nu gick upp till ungdomen för att ytterligare förhöja den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
