Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett handarbete som denna höst roade mig, var träskärning, som jag
lärde mig av vår småskollärarinna, Anna Welander. Hon var sju år
äldre än jag och med en begåvning, livserfarenhet och utseende som
imponerade på mig. Hennes läshunger skulle säkert ha fört henne längre fram,
om hon inte under ferierna hade måst hjälpa fadern i skrädderiarbetet.
Jag var glad att kunna låna henne böcker och även diskutera dem.
Höstens stora tilldragelse var för övrigt en tre dars visit av Polly,
som tog denna omväg hem till Göteborg efter ett besök i Uppsala.
Naturligtvis var jag själaglad att vårterminen 92 få komma till Uppsala
igen, där det nu var Ann-Margret Holmgren och hennes familj som blev
centrum. Januari 1892 flyttade jag nämligen till själva radikalismens
högborg i hennes hem, Villa Åsen på andra sidan Kemikum. Ann-Margret
var då något över fyrtio år — en späd varelse med fina, regelbundna drag
och en vacker, skolad stämma, som dock ofta föreföll en smula hämmad,
som om man ryckt upp henne från en annan värld, där hon helst dvaldes
med sina tankar. Varken hennes åtta barn eller hennes inackorderingar
hade ännu kommit hennes mörka hår att gråna. Och den lugna
oberördheten i hennes väsen gjorde att hennes rykte i Uppsalas »respektabla»
kretsar såsom omoralisk och »etterradikal» föreföll dubbelt groteskt.
Det ryktet härrörde från den alltjämt omtalade Verdandidiskussionen
våren 1887, där den då mycket unga Hinke Bergegren hade gjort ett
inpass, som väckt allmän förargelse även bland verdandisterna. Opinionen
förebrådde deras ledare att inte genast ha klubbat ned talaren, och
professorskan för att hon inte — trots sin blyghet — hade protesterat genom
att gå sin väg. En anonym insändare i tidningarna hade sedan varnat
Uppsalafamiljerna för att låta sina döttrar umgås i hennes hem, och de
trevliga s. k. familjeaftnar med dans, som hon till stor glädje, inte minst
för studenterna låtit anordna på Gillet, måste därför upphöra.
Hade mina föräldrar vetat om allt detta, skulle de nog inte tillåtit mig
att bo hos Holmgrens. Och det dröjde inte så länge, innan jag kände
mig vara föremål för ett slags dragkamp mellan »hedniska» studenter
och »kristna» Uppsalafamiljer, framför allt dåvarande rector magnificus
Per Hedenius familj. Han var bror till min vördade farbror på Almeryd,
som nog hade gett brodern några vinkar om nödvändigheten att skydda
mig för världens lockelser, och så kom jag att under hela Uppsalatiden
åtnjuta mycken vänlighet i detta konservativa hem med dess utpräglade
kristna bildningsintressen. Den ena av döttrarna, sedermera prostinnan
Hemberg i Skövde, var målarinna, och sonen Israel, sedermera livmedikus,
var då ännu student. Men deras mor, tant Sally, en synnerligen vänlig
och ortodox gammal dam, började snart bombardera mig med varningar
och även böcker såsom motgift mot de otrosskrifter, som hon förmodade
att jag fått i mina händer. Efter min flyttning till Holmgrens kunde det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
