Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNLIGA STUDENTFÖRENINGEN
rentav komma till något som jag kallar »gräl med tant S.» En dag berät-
tade tant Ann-Margret, att hennes goda vän, grundarinnan av Samarit-
hemmet, fröken Ebba Boström hade sagt till henne: »Ann-Margret, de
kristna sörjer över dig.» När Ann-Margret vanvördigt frågade vad hon
nu hade ställt till, så hade hon fått till svar att det var en studentska,
som de hade så gott hopp om, men »som du nu håller på att dra bort
från Gud».
I allt dylikt var dock tant Ann-Margret mycket oskyldig: i religiöst
avseende var det aldrig hon, men möjligen hennes omgivning, som talade
i något slags fritänkaranda. Inga radikala resonemang inom familjen kun-
de någonsin beröva mig vördnaden för moderns karaktär. Stuart Mills
hoppfulla tro på utvecklingen och hans Benthamska lyckomoral var den
självklaraste sak för en så utpräglad upplysningsnatur som fru Holmgren
med hennes förmåga att gå upp i sin omgivnings liv. Den svala ro som
utmärkte hela hennes väsen gjorde hennes sällskap till det bästa man
kunde tänka sig för den brokiga samling ungdomar som omgav henne.
För mig var det egentligen en mycket nyttig förödmjukelse att finna hur
en fritänkare så betydligt kunde höja sig över min kristna ståndpunkt. Den
trofasthet, varmed Ann-Margret alltid omfattade de studenter, som haft
ett hem hos henne, hör också med till hennes historia. Jag råkade en
gång i hastigheten säga »sankt» i stället för tant Ann-Margret, och det
skulle säkert slagit det kyrkliga Uppsala att höra hur kamraterna faktiskt
tog felsägningen på rama allvaret och fann den karakteriserande.
Man och barn tog naturligtvis upp det mesta av Ann-Margrets tid,
och hon fick inte mycket över för det som en gång varit hennes käraste
sysselsättning och som hon också fått förstklassig utbildning för, nämligen
musiken. Redan att höra henne spela dansmusik på Philochoros var en
konstnjutning: hon levde sig in i varje melodi och brukade säga om t. ex.
den vemodiga Skrälåten, att det var som om de dansade där för allra sista
gången i livet.
Vad professor Holmgren angår, var han inspektor för både östgötar,
philochorister och studentgymnaster, och mottagningarna i hans hem blev
både många och tätt återkommande. Med sina vidlyftiga mustascher och
sin långsläpiga östgötaaccent verkade han ett slags mellanting mellan
bonde och gammal militär, och den typen förbryllade mig ibland. Jag som
en gång i fjortonårsåldern hade haft allvarliga funderingar på att gå in i
»Föreningen till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet», d. v. s.
den fysiologiska vivisektionen, hade väl aldrig drömt om att jag skulle
kunna bo i själva den överste »djurplågarens» hem. Där gjorde jag emel-
lertid den överraskande upptäckten, att både hundar och kattor tycktes
trivas i hans närhet. Mer än en gång när jag vid middagstiden gick förbi
professorns arbetsrum, vars dörr alltid stod på glänt, såg jag honom ligga
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
