Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNLIGA STUDENTFÖRENINGEN
talets studentskor, vår beskärda deli av riktlinjer och föreskrifter, som
nutidens studentska skulle ha svårt att sätta sig in i. De femton flickorna
— fler var vi inte — var vanligen installerade i femton olika inackorde-
ringshem, gemenligen hos prästänkor, varpå Uppsala var synnerligen
rikt. Men inackorderingstanternas uppriktiga välvilja kunde naturligtvis
inte ersätta kamratliv, och dessutom framträdde den inte sällan just i
form av moderliga varningar att inte bli Lik de emanciperade studentskor-
na. När vi sedan inbördes kollationerade våra erfarenheter från nations-
baler, upptäckte vi inte så sällan, att våra kavaljerer gärna roade oss
med historier om våra okvinnliga kamrater, allt medan de komplimente-
rade oss själva som ett kvinnlighetens lysande undantag från den allmänna
regeln.
Få som vi var och utportionerade på olika ämnen, hade vi också myc-
ket sällan tillfälle att »skydda» varandra på nationssammankomster, i
föreläsningssalar och laboratorier, och litet var av oss fick nog någon
gång vara ensam kvinna bland ett par hundra unga män. Visst fanns det
också godmodighet i deras nyfikna blickar, men mestadels hade de dåtida
studenterna för litet sällskapsvana för att ta sig an oss — den fattas
förresten stundom ännu i dag. Och vi hade kanske inte heller själva till-
räckligt därav för att ta en spydighet med ro. Jag minns hur jag kände
det, när professor Nyblom en gång på en föreläsning i litteraturhistoria
talade om de grekiska kvinnornas instängda liv i kvinnoboningen och en
student på bänken bakom mig halvhögt yttrade: »Där kunde de gärna
ha fått stanna.» Dylika episoder kunde göra mig både framfusig och otill-
gänglig. Även den mera högakademiska maskuliniteten kunde nog också
ställa sig i vägen för oss — professor Nyblom själv, som när det gällde
studieråd alltid var synnerligen vänlig, brukade t. ex. vid akademiska
fester vid tiotiden ta av sig rocken för att ge damerna en liten vink om
att de helst borde avlägsna sig, och ännu långt in på 1900-talet har det
ansetts våghalsigt av de kvinnliga studenterna att ge sig upp på sina na-
tioner vid nachspielet på valborgsmässoaftonen. På 90-talet kunde sådant
naturligtvis inte alls förekomma, även om vi då började delta i nations-
livet. Stockholmarna hade det därvid lättast, eftersom de var så pass
många, att de inte behövde känna sig så »uttittade» som vi andra i »bond-
nationerna» inte sällan gjorde. Själv befann jag mig länge i »splendid
isolation» inom min egen nation, Västmanlands-Dala, där jag kallades
»våran Lydia» och av nationen blev inbjuden till dess baler.
Även från Uppsalafamiljernas sida va vi inte alltid så välsedda beroen-
de på mödrars och familjeflickors halvt omedvetna avund mot oss, som
kunde göra anspråk på att vara kamrater med studenterna. Själv blev
jag en gång, utan någon som helst förskyllan, på en bjudning utsatt
för ett temperamentsfullt angrepp från professorskan Norrby, född
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
