Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.... ........ M" 11071 –––
LYDIA WAHLSTRÖM
Jane Millar, förutvarande föreståndarinna för Kungl. Högre lärarinne-
seminarium, som då längesedan av opinionen blivit hallstämplat som en
högst kvinnlig och respektabel inrättning. Hon förklarade sig bara gilla
vad hon kallade »bibliska kvinnor» — ett ideal som hon tydligen ansåg,
att studentskorna inte kunde uppnå.
Men det var inte alla Uppsaladamer, som gick så rakt på sak. Inte
sällan kunde motviljan utmynna i skvallerhistorier. Särskilt minns jag
historien om en fest den 6 november 1892 på Fosterländska studentför-
bundet. Där skulle nämligen ett par onyktra studenter och dito studentskor
ha druckit punsch med några uppasserskor, tills de blev utkörda klockan
ett på natten. I verkligheten hade herrarna druckit porter och damerna
apollinaris, och om sällskapet faktiskt vid den vanliga stängningstiden
klockan elva behövde en påstötning att lämna Gillesalen, så berodde det
på den livliga diskussion i teologi, som studentkårens dåvarande ord-
förande, kandidat Nathan Söderblom, höll oss vakna med. Studentskorna
var den nystartade Kvinnliga studentföreningens ordförande Lydia
Wahlström, och dess sekreterare, Elsa Frölich, och de s. k. uppasserskorna
hade skvallret inte kunnat identifiera, eftersom de var norska studentskor
och lärarinnor i norska statsrådens familjer i Stockholm.
Alltid gick det inte så helnyktert till som vid detta tillfälle, men absolu-
tismen hade då ännu inte kommit på modet i studentkretsar, och manliga
och kvinnliga kemister kunde någon gång i allsköns samförstånd tillverka
anisett på Kemikum.
Till vårt dåliga rykte bidrog också, att studentskorna samt och syn-
nerligen misstänktes för utpräglad radikalism. Detta var så till vida sant
som det gick med oss som längre fram med den kvinnliga rösträtts-
rörelsen, nämligen att vi blev bäst mottagna på radikalt håll och därför
helt naturligt fick vårt mesta umgänge i sådana kretsar, t. ex. hos profes-
sor Holmgrens. Men även från rakt motsatt håll — professorerna Hede-
nius’ och Rudins hem — har jag minnen av vänlighet, som ej var mindre
uppriktig därför att den ibland kunde få en liten anstrykning av »själa-
vård» över sig. Hur vi eljest var sedda i religiösa kretsar kunde vi någon
gång få erfara genom en slags blixtbelysning, såsom när en teolog, som
råkade några av oss på en KFUM-basar, uttryckte sin häpnad över att
det alltså fanns »andligt liv även hos studentskorna» !
Men radikalismen betydde i dåtidens Uppsala detsamma som »verdan-
dism». Fastän inte mer än ett par av oss verkligen gått in i Verdandi —
till dessa hörde inte jag — var dock flera av oss så pass ofta sedda till-
sammans med verdandister eller hos professorskan Holmgren, att vi
snart allesammans betraktades som »röda».
Hösten 1892 kom till sist en formlig krasch, när nämligen Uppsala
kvinnliga studenter råkade ut för nedsättande omdömen av en västgöta-
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
