Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norgeresan och Kvinnliga studentföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KVINNLIGA STUDENTFÖRENINGEN
ningar och som kulmen på det hela stor eldsvåda i granngården. Vi väck-
tes vid midnatt av eldsken, och sedan langade vi ämbar ett par timmar,
tills vi var så varma, att vi måste ta iskall dusch vid benmjölskvarnen
bredvid, varpå jag antecknat, att vi sov till kl. i. Ada Nilsson, den seder-
mera så kända gynekologen och radikala politikern hade i sitt ungdom-
liga väsen något mitt emellan galghumor och vemod, som i alla tider
verkat tilldragande på jämnåriga kamrater. Som hon var sex år yngre
och inte delade mina studieintressen, kom vår korta samvaro snarast
att påminna om en pojkvänskap i sport och dans. Jag beklagar bara att
den avbröts för längre tider genom att förmyndarmänniskan inom mig
slutligen tog ut sin rätt, då Ada nämligen i ett brev från sin senare studie-
tid i Lund vädjade till mig om ett råd och jag sårade hennes ömtålighet
med en predikan. Sedan har vi dock åter mötts som vänner : vackra ung-
domsminnen försvinner inte, och nog behöver jag då och då ta ut något
därav ur mitt vitaminförråd.
Att komma från Adas Toarp till Falköpingstrakten var att komma
från bergen till rena rama »Svältorna», som här sannerligen gjorde skäl
för namnet genom ljunghedar och ödslighet. Som en oas i öknen låg dispo-
nentvillan till Foglaviks glasbruk, som ägdes av familjen Eidem. Ett par
av Pollys bröder kände jag förut från Uppsala, och nya bekantskaper
var hennes systrar och den tioårige Erling. Han var en liten spinkig
pojke med fina fågelliknande drag, ännu ganska lätt igenkännliga på de
många porträtten i tidningarna. Egentligen tyckte jag synd om lille Erling,
ty hans älskvärda mor gick upp i sorgen över mannens död och levde
sedan inte heller länge. Under tiden var gossen överlämnad åt en schar-
tauansk trotjänarinnas andliga vård, som enligt syskonens väl något över-
drivna påstående höll honom till att läsa i sju olika andaktsböcker varje
dag — Luther, Norborg etc. Dessutom hade syskonen hittat lyriska ut-
gjutelser av den yngste och hånade honom naturligtvis för hans bålstora
ord, t. ex. »I mitt hjärta kval på kval hopa sig i tusental...»
I alla fall var Erling den enda i syskonskaran som visade anlag för
religiositet. Eljest gjorde familjen ett intryck av stark sammanhållning
och mycken välvilja inte minst mot mig.
Västgötaresor förekom inte så ofta, men en juli- eller augustivistelse
hos syster Edit på Gävle-Norrlandet hörde nästan till mina och även
min fars årliga vanor. Där hade man segling och rodd att tillgå. Att ro
lärde jag mig redan 87 med omaka åror i en läckande eka. Dessutom
hade vi fester och tablåer i Ängesbergs loge med ungdomen hos familjen
Swedlund, där den ene av sönerna, Pelle, blev målare och slutligen inten-
dent för Thielska galleriet. Han såg mycket bra ut och blev en tid en
ganska stark attraktion för mig. Det var tant Swedlund som satte
Wikners »Tankar och frågor inför Människones son» i mina händer. Då
7 — Trotsig och jörsagd. 97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
