Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE OCH SÖDERBLOM.
viktiga verdandister, att »i kotteriets kvava atmosfär trivas allehanda
griller, som bortblåsas av en sund realistisk uppfattning».
Själv kan han inte sägas ha haft ett kotteri, men väl en »skola» om-
kring sig, om man med skola menar samling kring hans vetenskapliga
lösen »förtröstansfull skepticism», såsom han en gång dråpligt uttryckte
det. Men sådana som han, med front åt flera olika håll på en gång, blir
sällan förstådda annat än inom just den trängre lärjungekretsen.
Min första tentamen för Hjärne fick jag skärtorsdagen den 26 mars
1891, och fast den i min egen tanke gick riktigt bra och jag troget gått
på hans föreläsningar i fyra terminer, fick jag bara cum laude. Men han
var synbart trött och lät mig själv tala så gott som hela tiden. Någon
pedagog var han nog aldrig : det berättades roliga historier om hans prov-
år, såsom att han sagt till pojkarna i en småklass, när de hade nämnt
den norske konungen Erik Prästhatare: »Ja, det namnet begriper ni väl,
var bara en tendentiös prästlögn.» Nu gjorde han ungefär som den gamla
lärarinnan vid repetitionerna i historia, hon som bara begärde: »Nästa
årtal, nästa årtal !», med den skillnaden att Hjärne på Karl XI :s historia
begärde: »Nästa riksdag.» Men det kändes lite oroligt, att han aldrig
med en min gav tillkänna om han var nöjd med mina vidlyftiga beskriv-
ningar. Och när han sedan plötsligt tog ett sjumilasteg till antikens his-
toria och från Grekland och Rom kastade fram en fråga om freden i
Adrianopel, måste jag naturligtvis undra om den frågan gällde antiken,
medeltiden eller nyare tiden. Lyckligtvis hjälpte han mig tillrätta genom
att fråga om jag läst nyaste tiden. Sedan redogjorde jag för grekiska fri-
hetskriget, och därigenom kom vi in på carlistkrigen i Spanien.
Egentligen var det först våren 1892, som jag helt blev Hjärnes lärjunge.
Hans föreläsningar blev högtidsstunder, därför att han då fritt öste ur
sitt vetandes oerhörda förråd, ofta i parenteser, som här och var impro-
viserades mellan de i kollegieboken nedskrivna satserna.
Mest hemmastadd kände han sig tydligen på Historiska föreningen, då
han efter föredraget kunde stanna kvar ända till halv ett-tiden på det
stillsamma nachspielet, där det endast bestods påbredda smörgåsar med
öl, punsch och vichyvatten. De var verkligen hemtrevliga, dessa stunder
i lilla tidningsrummet på Gillet, där professorn satt i soffan och rullade
cigarretter ur en liten silverdosa, med de andra i halvcirkel kring bordet.
Här var han vanligen vid briljant humör och berättade historier, som vi
aldrig tröttnade på, även om de ibland kunde komma tillbaka några
gånger. Hans satiriska lynne smittade, så att vi ofta kände oss så där
studentikost överlägsna, som man bara gör medan man ligger i Uppsala
— nämligen mot alla de moderna författare som professorn snurrade runt
med, exempelvis Nietzsche, Strindberg, Tolstoj och Ibsen. Några star-
kare skönlitterära intressen hade han väl knappast på den tiden, och det
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
