Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE OCH SÖDERBLOM
Det kunde inte hjälpas, att det kändes lite träaktigt att plumsa ur
Hjärnes seminarium, där vi under våren 1893 var träget sysselsatta med
Uppsala möte, vars trehundraårsjubileum skulle firas i september, till
statskunskapsseminariet. Där fick man nämligen uteslutande traggla med
»norska frågan». Eftersom man denna tid måste ha två ämnen i fil. lic.
examen, och statskunskapen låg historien närmast, beslöt jag mig för att
ta denna som biämne. Nu var ledaren av statskunskapsseminariet så olik
Hjärne som möjligt. Docenten Varenius var en ytterst samvetsgrann,
allt utom temperamentsfull forskare, som nästan outrerade sin professors,
Alin, ståndpunkt i unionsfrågan. Alin ansåg att Norge i Kielfreden blivit
överlämnat till svenska staten, som därför borde varit med om att ordna
unionsförfattningen. Här rådde en både saklig och personlig motsats
mellan å ena sidan den då halvt liberale Hjärne och å andra sidan de
bägge utpräglat konservativa professorerna Alin och Boethius, som i sina
föreläsningar tydligt anspelade på norska frågan. Jag gick pliktskyldigast
på bägges föreläsningar, där man lugnt kunde göra sina anteckningar
med bläck, därför att de båda föreläsarna under långa pauser brukade
hämta ingivelse från taket.
Statskunskapsseminariet, där man själv fick något att göra, var i alla
fall roligare. Men fast jag där höll föredrag både om Kielfreden och om
Utrikesärendenas behandling enligt unionsbestämmelserna och dessutom
fick opponera på en uppsats om den norska grundlagen, kunde jag lika
litet som Hjärne bli »storsvensk» eller »norskätare». Praktiskt gällde
striden om utrikesministern borde vara gemensam — den mening som
norsk höger och svensk vänster tycktes ena sig om. »Norska frågan»
bidrog därför att dela studenterna i två läger, och partiandan besatte också
mig. Slutet blev att jag efter att ett par år ha förargat mig över Alins och
Boethius högerriktning helt enkelt slog om och valde litteraturhistoria som
andra ämne.
Naturligtvis kunde man inte heller på Historiska föreningen undgå den
allt uppslukande norska frågan. Dit hörde väl också ett gräl om Johan
Gabriel Richert mellan Varenius och Hjärne, som jag antecknat från
hösten 92. Richert var Hjärnes morfar, och dottersonen hade nog svårt att
förlåta den store juristen hans ibland lite naiva liberalism, som gjorde
honom till en avgjord beundrare av norrmännen även i deras tidigt bör-
jade kamp mot unionen. Men på 90-talet kunde unionsfrågan aldrig i
Sverige skapa någon verklig entusiasm åt någondera hållet. För mig med-
förde inte ens Hjärnes program, »Försvar och reformer», någon politisk
väckelse, eftersom jag ännu inte vaknat upp för att kvinnorna kunde kom-
ma att spela någon verklig politisk roll. En kvinnosakskvinna i Jönköping,
som skrev till mig angående rösträtt, fick också ett ganska fränt svar.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
