Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Skada var det, att Hjärnes föreläsningar vid denna tid så nästan ute-
slutande höll sig omkring antiken och medeltiden eller 1600-talet: det
var först långt efter min Uppsalatid, som han kastade sig in på franska
revolutionen. Det var då det hände, att en av mina elever efter en före-
läsning hade förundrat sig över »att Hjärne var så lik Lydia» ! go-talet
bjöd ju heller inte på några allmänt kända politiska sensationer. Under
långtrådiga Barkarövistelser kunde jag ibland längta efter att t. ex. någon
sydamerikansk stat skulle kläcka fram en liten revolutionsunge, och i brist
på bättre letade jag upp Wirséns gamla recensioner i Vårt Land för att
få något att reta mig på.
Det var emellertid sörjt för att jag återigen på praktisk väg skulle få
komma i beröring med norsk mentalitet. Under höstterminen 92, då jag
fortfarande bodde hos Holmgrens och »arbetade någorlunda ordentligt»,
kom den storståtliga Gustav Adolfsfesten på Gillet och i universitetets
aula. Där höll Hjärne ett av sina bästa tal, där jag aldrig kunde glömma
vissa ord, såsom : »Tron på Kristus är en utvecklingens och livets makt,
som stärker dens vilja, som giver sig i hans tjänst.» För mig fick den
festen ytterligare glans genom att jag hade gäster, ett par norska
studentskor, som var lärarinnor i norska statsrådsavdelningens familjer i
Stockholm. De kom ovanligt lämpligt, ty vid samma tid kom Sveriges
första kvinnliga fil. doktor, Ellen Fries, till Uppsala på min inbjudan och
höll föredrag på Kvinnliga studentföreningen, där hon påtagligen njöt av
att för en gångs skull få vara verkligt studentikos. Det var en glädje
att på kvällen se henne uppkrupen med benen i sitt soffhörn på Gillets
»bakficka», så ogenerad som om hon aldrig suttit i konvenansens skruv-
städ under sin egen Uppsalatid på 70—80-talet.
Norskorna var förtjusta över sina upplevelser, och som jag aldrig hade
sett Hjärne så ståtlig och imponerande högtidlig som vid Çustav Adolfs-
talet, var jag oerhört stolt över att få breda ut alla dessa härligheter just
för dem. Och under »eftersläckningen» på Gillet kom de bägge student-
skorna rent av sedan att i Uppsalaskvallret få spela rollen av uppasserskor
i den nyssnämnda historien om våra punschorgier.
Under påsken 93 bjöds jag av norskorna att bo hos dem ett par dar i
norska ministerhotellet. Kyrkominister Wexelsen var en rätt överraskande
prästtyp, som närmast verkade underofficer, i synnerhet när han själva
långfredagsmorgonen kom in i stövlar och ridspö från sin vanliga morgon-
ritt. I alla händelser utgjorde han en egendomlig kontrast till stats-
minister Blehr, som bodde i en annan våning men för ett ögonblick kom
in och visade sin aristokratiska diplomatgestalt. Desto mera norsk
var då »skolebestyrar» (realskolerektor) och stortingsman Hægstad, som
talte »Målet» och var gäst hos Wexelsens. — Hægstad var historielärare,
men befanns ännu i nådens år 1893 inte ha en aning om att ståndsriks-
106
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
