Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~ ................" ’ 17...........- I ’ 37 7 ’ -
HJÄRNE OCH SÖDERBLOM
dagen i Sverige var upphävd år i860. Så fast satt alltså ännu föreställ-
ningen om svensk efterblivenhet kvar i den norska vänstern ! En annan
påminnelse om norsk mentalitet fick jag, när jag en gång i Uppsala
skulle fotografera mig tillsammans med en av norskorna med våra respek-
tive mössor på. Jag råkade säga något om att hon var så liten bredvid
min långa figur, och det måtte ha gått Norges ära för när, ty utan att
säga ett ord tog hon en pall och ställde sig på den, så att fotografien
skulle göra intryck av att hon vair den längsta. Av henne, Tekla Resvold,
(f 1948), blev det sedan en känd fil. doktor och universitetslärare.
Under året 1893 hade Kvinnliga studentföreningen nära nog i Foster-
ländska studentförbundet fått en konkurrent om mitt intresse. Förbundet
betydde något i dessa försvarsfrågans tider och för mig personligen inte
minst därför att Karl Hildebrand stod i ledningen. Om maj månad 1893
skriver jag, att Förbundets utfärd till Skokloster var det bästa, troligen
därför att jag läste upp verser och huvudsakligen sällskapade med Karl
Hildebrand och hans syster. Jag kunde verkligen skatta mig lycklig att
ha en kamrat, så långt hunnen i sina studier och så beredvillig att ge goda
råd som han. Fast Karl var ett par år yngre än jag, skulle han promo-
veras vid jubelfesten i september, och ändå hade han delvis försörjt sig
själv och kunde ibland på privatlektioner förtjäna ända till 70 kr. i vec-
kan, vilket ju på den tiden var en betydlig summa. Egentligen hade han
aldrig fått vara ung, och hans gossansikte passade nog inte riktigt till hans
allvarliga väsen och hans myndiga säkerhet. Under vår ganska täta sam-
varo minns jag pingstdagen 94, då vi var ute i Eklundshovsskogen och
plockade kungsängsliljor och hade det ganska poetiskt, men också råkade
komma in på kvinnosak. Jag framkastade någonting om att hans far
riksantikvarien var ordförande i Fredrika Bremer-förbundet, varpå jag
fick det avsnoppande svaret: »Ja, pappa har väl där huvudsakligen till
uppgift att hindra damerna från att göra alltför många dumheter.» För
övrigt talade han gärna och med stor beundran om sin far.
Läsåret 93—94 medförde för mig två stora nyheter: en timlärarplats
och ett nytt matlag, där jag för första gången i Uppsala kände mig verk-
ligt hemmastadd. Nu fick jag en vindsdubblett Sysslomansgatan 21, där
jag hade två av mina Västeråsvänner i närheten. Och så trivdes jag för-
träffligt med värdinnorna, de båda gamla värmländska prästänkorna Eke-
blom och Thorstenson — de minst tantiga av alla tanter jag någonsin
haft, utom naturligtvis Ann-Margret. Deras tradition förde mig också
rakt in i värmlåndskulturen. De var systerdöttrar till Anders Fryxell
och släkt med professor Noreen, och de var fulla med ordspråk och roliga
historier och hade en förståelse för ungdom, som gjorde att man kände
sig omhändertagen utan att vara bevakad — kort sagt man befann sig i
ett hem. Tant Ida Thorstenson lånade till och med ut sig som modell för
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
