Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
en prostinneroll i Kvinnliga studentföreningens första spex. Tanterna
levde i små omständigheter men var alltid vid gott humör. Tant Ida
hade för övrigt två barn, sonen Gunnar, som läste på hovrättsexamen och
dottern Emilia, som gick på Kungl. Högre lärarinneseminariet i Stock-
holm, fast hon ovillkorligen, originell som hon var, skulle passat bäst för
akademiska studier. Som lärarinna vid Oscarsskolan i Stockholm blev
hon synnerligen älskad av sina elever. Hon dog redan 1922. Hon kallade
mig alltid »Lyd», och vår brevväxling vittnar om en från hennes sida
rätt moderlig vänskap, som såg humoristiskt och skarpsynt även på mina
sämre sidor.
När jag i september 93 anlände till Uppsala, gick hela stan redan i
jubelfestens tecken. Som ordförande i Kvinnliga studentföreningen fick
jag ett par finska studentskor att ta hand om. Dessutom hade jag en
privat gäst i min dubblett, min kusins kusin, från Lund, Hilma Borelius.
Hon var jämnårig med mig, och på grund av gemensamma intressen,
särskilt för kristendom och kvinnosak, stod vi ända till hennes död 1932
i ganska livlig förbindelse med varandra. Hade jag då vetat vad hon
senare berättade mig, att hon efter en lysande fil. kand.-examen hade
erbjudit sin mor att spara in ett hembiträde i det för övrigt ganska för-
mögna professorshemmet, så hade jag fått belägg på just det meningslösa
självplågeri, som åtminstone då för tiden »av födsel och ohindrad vana»
behärskade så många kvinnor. Det erkännande som hon sedan fick från
den vetenskapliga världen, när hon blev docent i litteraturhistoria, väckte
naturligtvis också hennes självkänsla, men det lyckades aldrig helt ut-
plåna mindervärdeskänslan.
September 93 betydde för mig huvudsakligen jubelfesten för Uppsala
möte, inte minst därför att både Hjärne och Söderblom med verklig glans
skötte sina representationsplikter, Hjärne med sitt epokgörande tal i
aulan och Nathan med sitt strålande sätt att sköta ordförandeskapet för
studentkåren. Denna Söderbloms ställning blev för övrigt till fördel för
de kvinnliga studenterna, såsom jag skildrat i brev till mina föräldrar:
Aldrig ha de kvinnliga studenterna fått röna så stora bevis på sina manliga kamra-
ters tillgivenhet som vid denna fest. Vid gudstjänsten i domkyrkan hade vi, 22
stycken, fått våra platser strax bakom predikstolen mitt emot kungen. — Promotio-
nen fick en särskilt högtidlig prägel genom Snoilskys och finske senator Mechelins
lagerkransande. Man tyckte allmänt att kungen borde ha rest sig upp för M. men det
skulle kanske varit en alltför tydlig demonstration för Finland. Vi sutto ensamma
flickor nere i aulan strax bakom promovendi. Vi räknade bland oss två av student-
kårens gäster: fil. kand. Sofia Rudbeck, en fulländad skönhet och på samma gång
utmärkt kemist, förlovad med en redan europeiskt ryktbar ung vetenskapsman,
docenten Svante Arrhenius, samt en Helsingforsstudent, Eva Hellström, kristen
naturvetare, vilket ju är tämligen ovanligt. Dessutom hade Kv. studentföreningen tre
gäster, en mycket söt finska, Vivi Grotenfelt, förlovad med en finsk naturveten-
skapsman, samt min skolkamrat Elin Cederblom och Hilma Borelius. Vivi viskade till
mig om sin beundrade landsman : »Den som finge kyssa gubben på flinten !» Tant Ann-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
