Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE OCH SÖDERBLOM
Margret Holmgren, som satt bland filharmonisterna, var synnerligen förtjust vid
anblicken av oss i ljusa toaletter. Och så kom torsdagen med prof. Hjärnes
tal–––––- samt studentkårens fest med elektriskt ljus i Botaniska trädgården.
Söderblom skötte sig här förträffligt som studentkårens avgående ordf., ehuru han
naturligtvis blev hes och var tämligen nervös av den myckna oron. Senator Meche-
lins tal var dock det bästa, och den ståtliga gubben med sitt kungliga utseende och
sin väldiga stämma grep sina åhörare mäktigt, isynnerhet mig, när han började med
orden : »Medborgare och medborgarinnor av Sveriges ädla folk !» Som överallt
gällde de största hyllningarna även här Finland. — —
Fredagen hade Kv. Stud, föreningen en enkel frukost för sina gäster, varvid den
unga Wallinstudenten, prostinnan Kihlberg i Söderhamn, tog oss alla med storm genom
sitt hurtiga, glada lynne. Jag hälsade gästerna i ett längre tal, där jag särskilt ut-
bragte ett leve för Finland med anslutning till Geijers ord: »Stark är den som aldrig
dagtingar med sin plikt.» Då Eva Hellström svarade med ett »tack till gamla
Sverige», fanns det knappast någon av oss alla, som inte hade tårar i ögonen. — På
Söderbloms uppmaning deltogo vi därpå i en utfärd till Uppsala högar––– och
nu förstår jag hur pappa måtte ha känt det vid studentmötet 1845 i Köpenhamn.
Utom en 12 stycken av de kv. stud, deltogo ordff. för Uppsala, Lunds och Helsing-
fors studentkårer, två nypromoverade doktorer samt naturligtvis alla våra finska
gäster, varibland flera styva sångare. Sedan vi alla stående på sluttningen av Tors-
högen i våra vita mössor unisont avsjungit Vårt land, sjöngo de bägge finskorna
flera av sina melankoliska visor, främst »Fjärran han dröjer». Andlös var tyst-
naden och oupphörligt bådo vi om mer, tills vi slutligen under anförande av Söder-
blom arm i arm, led efter led tågade uppför tingshögen, sjungande Björneborgs-
marschen. Vid de stora mjödhornen framträdde nu finnen Estländer (brorson till
professorn i estetik i Helsingfors) och utbragte ett leve för Sverige, varpå Söder-
blom genast framträdde och svarade: ’Till följd av den nära Iförbindelse vari jag
står till vår aktade kvinnliga studentkår kan jag inte besvara våra finska bröders
vänlighet bättre än genom att lämna ordet åt en kvinnlig student.’ (Härpå läste jag
upp verser i den då vanliga Finlandsromantikens lite gråtmilda stil om ’magra tegar’
och ’frosten från öster’ etc.) De mottogos emellertid så hjärtligt som jag någonsin
kunde önska det, och helsingforsarnas ordf. Krohn höll min hand länge i sin och
såg på mig med trohjärtade bruna ögon, som glänste av rörelse. Slutligen ut-
bragte de kvinnliga och de manliga ordförandena ett rungande hurra för varandras
kårer. Det var en stund, sådan då man verkligen känner sig leva, och aldrig har jag
varit så jublande glad åt att vara student som då. De ville att verserna skulle
tryckas, i Svensk Tidskrift, men troligen avböjer jag det, då jag inte vill förorsaka
presshinder för Finland. Där kan de naturligtvis inte tryckas, men de finska stu-
denterna ämna läsa upp dem vid fester på sina nationer i höst — så nog få de komma
dit de skola, och det är huvudsaken. Kanske har jag aldrig skrivit någonting så
helt ur hjärtats djup som detta.
Men även denna klang- och jubeltid hade en ända, och den 12 september
började jag min tjänstgöring som kristendomslärarinna i det nygrundade
Uppsala enskilda läroverk, där man ännu inte hunnit längre än
till femte klassen. Arbetet renderade omkring 90 kr. för terminen, och
tog mera tid än jag väntat och förde mig i beröring med småklasser, som
knappast hade så mycket av intresse för mig. Själva undervisningen in-
tresserade mig så mycket mera, även om den kanske blev lite för lärd för
mina småttingar. Jag sökte nämligen, så gott en lekman kunde, komma in
i bibelkritiken, och beredde mig sorgfälligt efter Söderbloms anvisning
med Fehrs »Konfirmationsundervisning» och Bornemanns »Unterricht
im Christentum». Dessutom började jag prenumerera på »Die Christliche
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
