Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Welt», som var de tyska liberala kristnas lekmannatidning och innehöll
inte så litet av kulturmaterial.
Naturligtvis började det sippra ut i stan vilken barnaförledare jag var,
och en kväll fick jag besök av två pietistiska lärarinnor från en annan
skola, som öppet sade mig, att de ansåg mig olämplig som kristendoms-
lärarinna och även omtalade att de hade börjat bedja för min omvändelse.
Jag tog saken så vänligt och naturligt som jag kunde, och de gjorde inte
om besöket. Kamraterna i min egen skola tycktes däremot ha fullt för-
troende för mig. För professor Lundell, grundaren och inspektorn, med
hans egendomliga blandning av Chronschough och vetenskaplig forskare,
fick jag mycken aktning, fast man måste småle när han i sitt outtröttliga
folkbildarnit inte ens i sina redogörelser för skolan kunde låta bli att
stoppa in små hygieniska vinkar om skodon »med fullt utrymme för
både stor- och lilltå» !
Att jag med sådan iver kastade mig över kristendomsundervisningen,
sammanhängde också med att Hjärne var nästan lika mycket teolog som
historiker. På senare tider hade han kommit in i en ganska nära vänskap
med Söderblom. En gång våren 93 visade Nathan mig ett kort, som han
fått av »Mästaren», beledsagat av ett särtryck ur Svensk tidskrift 1876
med hans nyss nämnda artikel om Skandinavisk laghistoria. På kortet fanns
några korta rader med en bekännelse om hur Hjärnes »unga hjärta»
lidit under en kritik han på 70-talet fått i pressen och särskilt av skalden
A. U. Bååth för några ungdomligt realistiska och kanske också lite
naiva ord, som han skrivit om Engelbrekt och hans dalkarlar. Hur njöt
jag inte av denna förtrolighet mellan de bägge män jag nu börjat sätta
högst av alla! Det var ju just vad jag alltid längtat efter — kristen
humanism.
Mitt första minne av Nathan Söderblom står för mig som om det varit
i går. Scenen är ett studentrum vid S :t Larsgatan hösten 1892, där en
ung studentska, som hette Anna Forsell, står vid fönstret och utbrister:
»Där kilar lilla kandidat Söderblom !»
Just i detsamma försvann han in i en portgång, men jag hade i alla fall
hunnit se en skymt av ett linvitt huvud, ett friskt ansikte, en mörkblå, hel-
knäppt kavaj och ett par ljusa, gråmelerade benkläder, så som i början
av 90-talet var högsta modet. Han var fil. kand, och nära teologie kandi-
daten. Men för studenterna var han mest känd som kårens ordförande,
redan frejdad för sin lätthet att hålla tal. Den isolering han liksom de
flesta, enligt vad han själv senare berättade, fått känna på under sin första
studenttid, då han betraktade en bjudning i en professorsfamilj som någon-
ting högst ovanligt och högtidligt, var för längesedan en övervunnen
no
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
