Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 2171 U hllAB L Al Euh
LYDIA WAHLSTRÖM
Om den saken skriver han för övrigt själv den 29 januari 1893 : »Jag
väntar mig av denna termin bland annat mycket mer än förut av sam-
varo och samförstånd mellan kvinnliga och manliga studentynglingar. Så
långt det kan ske utan några som helst konstlade tillställningar, kommer
det att göra gott.» Och karakteristiskt nog tillägger han : »Var väl-
kommen ! Jag har mer nu i symbolfrågan.» Särskilt minns jag en vand-
ring i snön en novembersöndag 1892, då vi vallfärdade ut till Uppsala-
Näs kyrka för att höra Rudin och då Nathan, som vi alla kallade honom,
sedan trakterade oss med pepparkakor och snö vid det förfallna Lurbo
tempel. Eller en annan, ännu minnesvärdare vandring den 30 i samma
månad, då han med sin vanliga schvung hållit diet övliga ordförandetalet
för Karl XII i Skytteanska valvet och sedan fick en stor eskort av »våra
pojkar och flickor» genom Eklundshovsskogen ut till Grindstugan, där
herrarna vid tiotiden förgäves sökte sätta liv i de sömniga invånarna för
att vi skulle få en smula kaffe. Det var en gnistrande månskensnatt, lik-
som enkom gjord för ungdomssvärmerier, och Nathans djupa tenorröst
fick en alldeles särskild klang, när han slutligen, stödd mot en tall i
skogen, stämde upp: »Jeg beder dig ikke om rosen ved dit bryst.» Men
följande morgon var jag i god tid uppe hos hans fästmö, drog henne fram
till fönstret, därifrån man kunde se ärkebiskopshuset, och frågade hur
hon trodde att de skulle trivas där. Vid Söderbloms utnämning till ärke-
biskop 1914 erinrade die sig min spådom och påminde mig därom.
Det var ju ingen svårighet att spå, då man redan vid den tiden i
Uppsala hade börjat utpeka honom som mannen som skulle göra’t. När
Söderblom tillbringade julen 1892 i sitt hem i Norrala prästgård i Hälsing-
land, skickade jag honom några verser med hänsyftning på hälsingarnas
apostel, Sankt Staffan, som just är anknuten till Norrala. Ungdomligt
naiva och frejdiga som dessa verser är, förefaller de mig dock på samma
gång tidstypiska.
Vid Norrala kyrka, där multnar ju
Sankt Staffans kropp under sten.
Kan icke en kraftig vilja ännu
väcka liv i de döda ben?
Du har värme och mod, du är ung, du är fri —
säg, vill du för gamla Sverige bli
en riddare god med Sankt Staffans mod,
som för sanningen vågar sitt hjärteblod?
Träd fram likt mäster Martinus en gång,
en man i varenda tum,
och lös de bundna ur dogmens tvång
med vår Guds evangelium !
Men vik ej som han för världens sed
och fall ej för halvhetens gudar ed!
Nej, skulle du så brytas sönder därpå —
bryt neder de avgudatempel ändå !
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
