Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne och Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE O C H SÖDERBLOM
skriften till Söderblom och fick till svar: »Tack, tack. Det är ömkligt
och bedrövligt. Jag säger honom vad jag tänker.» Det gjorde han också
genast i en av de mycket få polemiska skrifter han någonsin författat,
obekymrad om att det kanske kunde skada hans framtidsutsikter.
För mig personligen blev Söderbloms avresa egentligen vårens stora
händelse, som på visst sätt minskade min trygghetskänsla i Uppsala. Och
där kunde jag inte ens få verklig ersättning i arbetet på min doktors-
avhandling, även om den intresserade mig mycket, inte minst därför att
dansk historia liksom hörde till min fädernetradition, och det här gällde
Danmarks sista krig med Sverige. Vid mitt första besök på Riksarkivet
den 2 juni 1894 hälsades jag välkommen med många krumbukter av min
gamle lärare, arkivarien Westrin, som själv var väl hemmastadd på den
gustavianska tiden.
Det blev en lång vistelse i Stockholm denna gång, ty efter en kamrat-
fest dels i vår gamla skola, dels på Hasselbacken, stannade jag ända till
den 10 juli. Men då kom plötsligt som blixt från klar himmel, att mamma
sjuknade i sin förra melankoli och vägrade inta föda, så att vi måste föra
henne till lasarettet i Västerås. Den vistelsen blev tillfällig, ty hon måste
skyndsamt föras utom räckhåll för välmenande grannar, som i dylika fall
gärna söka »skydda» patienten mot den hårdhjärtade familjen, som natur-
ligtvis ville bli av med henne för att själv få råda över hemmet !
Den 30 juni har jag antecknat de lakoniska orden: »Pappa till Gävle,
Ida till Småland, MIG VIKTIG!» Men bakom denna mer eller mindre
tyranniska avpollettering av mina närmaste, varvid jag hade mycken
hjälp av Västeråsvänners vänlighet, låg diverse stadsresor och under-
handlingar. Då pappa förklarade att han inte kunde lämna socknen, gick
jag på eget bevåg upp till biskop Billing, som gav mig sin uttryckliga
tillsägelse, att biskopen ansvarade för »pastoralvården» under min fars
frånvaro. Min syster Ida var inte svår att locka, då hon nämligen var
bjuden till en herrgård i en av Smålands vackraste trakter. I ett brev till
Clara hade hon sedan konstaterat att »Lydia har sitt obrutna sinne kvar»,
men glad var jag att någorlunda i fred få ordna vår mors avresa. Jag
hade brevväxlat med f. d. översköterskan vid Lunds hospital, som min
mor alltid brukat tala om med tillgivenhet. Fru Forsen, som gift sig
och var bosatt i Småland, syntes glad åt utsikten att få ta hand om min
mor. Då några av våra grannar till sist i min frånvaro trängde sig på
henne »för att skingra hennes griller» och doktorn kastade allt ansvar på
mig, då han inte ville riskera en stämning, förstod jag att hon snarast
möjligt måste föras i säkerhet. I min almanacka har jag för en av dessa
dagar antecknat orden »MAMMA RAR». Men jag hade nog också själv
blivit mjukare än vanligt genom det intensiva medlidande jag kände med
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
