Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erotik, estetik och Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EROTIK, ESTETIK OCH KLARA JOHANSON
kvinnliga universitetsbildningens nära förhållande till kristendomen i anslutning till
Luk. 13:11. En kamrat påstod sedan, att prof. Rudin sett fullkomligt »förklarad»
ut, när jag under citerande av en artikel i For Kirke og Kultur» protesterade mot
Laura Marholm och Ellen Key och talte om kvinnoemancipation som en helig sak.
Åtskilliga tack fick jag, och jag var glad att se mig förstådd av män — flickorna
höllo naturligtvis sedan privatim på att ruska ikull mig av naiv förtjusning, att änt-
ligen en av de kvinnliga studenterna också hade sagt något. Jag tror inte ändå, att
den myckna vänligheten gjorde mig skada.
Och så prof. Westergaard ! En absolut kristen »Übermensch», mera lik. Kristus,
än jag tänkt mig någon människa kunde vara... Jag hade en afton utanför slottet
ett samtal med honom på en timme, som jag aldrig skall glömma.
Herlufsholmsmötet hade dock inte uteslutande solsken att bjuda på;
den för mig alltid levande sammanställningen kristendom och kultur måste
jag efterlysa även här. Det var mötets sångbok, »Cantica», hopsatt från
de olika nordiska länderna med mycket av det både religiöst och estetiskt
bästa, men också med väckelsesånger av en art som jag fann ovärdig ett
studentmötes bildningsstandard. Jag fick livlig anslutning, när jag redan
vid första sammanträdet påpekade detta, men när danskarna ropade
»Hör!», uppfattade jag det som »Högre!» och höjde rösten, häpen över
att så unga människor kunde vara så döva. Naturligtvis fanns det också
de, som inte höll med mig — det fann jag bäst vid en järnvägsresa, då
en del av dem sjöng några »kristliga slagdängor» så ohejdat, att jag, som
då var ensam svensk, i ett anfall av hemlängtan kröp in i en vrå för
mig själv och i all hemlighet kysste kokarden på min mössa.
Mitt enda verkligt pinsamma minne från Herlufsholmsmötet var dock
Haslev Höjskole, Inre Missionens folkhögskola. Den gav mig en sådan
avsmak för allt vad Inre Mission hette, att jag blev häpen över att dr
Roar Skovman i sin värdefulla bok om den danska folkhögskolan (1946),
kunnat ge den så obetingat beröm. (Det bör kanske sägas, att dansk Inre
Mission, hos oss särskilt känd genom den Kaj Munkska filmen »Ordet»,
ungefär motsvarar frikyrkligheten i Sverige, med den skillnaden att den
i Danmark helt och hållet bildar en riktning inom statskyrkan.) Första
anblicken av högtidssalen i Haslev repellerade mig med sina ur sitt
sammanhang lösryckta bibelspråk: »UTAN I ÄTEN MÄNNISKO-
SONENS KÖTT OCH DRICKEN HANS BLOD, HAVEN I ICKE •
LIV I EDER», och »DEN SOM ICKE TROR, HAN SKALL VARDA
FÖRDÖMD» — målade ett på var sin sida om talarstolen. Föreståndarens
hälsningstal beskrev skolans omvändelsemetoder, och särskilt ingående
skildrade han sitt förfaringssätt med en ung flicka, som säkert skulle ha
känt sig grymt sårad, om hon varit närvarande.
Herlufsholmsmötet slutade den 21 juli efter en kort samvaro i Köpen-
hamn med danska och norska ungdomar. Från den 31 augusti tillbringade
jag sedan fjorton dagar i Köpenhamn med studier i danska minister-
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
