Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
Parveln döpt till »Sahara». Där fick jag göra en egendomlig erfarenhet.
Fru Quensel hade som en äkta engelska för vana att varje morgon krypa
ned i badkaret med dess kalla vattenledningsvatten — att det var påfres-
tande för nerverna och föranledde reumatism tycks hon inte haft en aning
om. När jag nu bodde hos henne, måste jag naturligtvis vara lika duktig,
men följande morgon var jag klarvaken kl. 723 och kunde inte somna igen,
varför jag något förbryllad steg upp och cyklade en lov kring Polacks-
backen, innan jag satte mig till arbetet. Först när detta upprepades ett
par nätter till, förstod jag, att jag måste sluta med denna askes. Under
en badkur på Skodsborg 1911 fick jag slutligen veta att inte ens badbalja
med kall översköljning var obetingat nyttigt för nerverna.
Fru Quensel sökte sedan under hela höstterminen 98 återställa bandet
mellan Parveln och mig, om inte annat så genom att hindra mig från att
flytta ihop med Elisabeth under mina sista veckor i Uppsala. Hennes
bemödanden var dock förgäves; Elisabeth och jag lyckades till sist få en
dubblett på nedre botten N. Slottsgatan 17, där jag långt in på nätterna
sysslade med att koncentrera min avhandling. Boken blev därigenom väl
sammandragen och därför svårläst på slutet, vilket är lätt att se på de
oerhört täta källhänvisningarna i noter, som kanske snarare kunnat föras
in i texten.
Disputationen gick av stapeln den 15 december, och mot förmodan var
jag i god form — kanske en smula uppiggad av det talrika och förväntans-
fulla auditoriet. Opponenter var docent Ahlenius och doktor Karl Nord-
lund samt tredje opponent Parveln. Hennes kvickhet framkallade högljudda
skrattsalvor, såsom då hon förebrådde mig för att jag i en not: »G.S. 11
Qv», vilket naturligtvis betydde »Gustavianska samlingen kvartband 11»,
kunde komma med en för Uppsalaborna så välkänd sanning som att
»Gästis stänges kl. ii med kvart». — Vid den därpå följande disputations-
middagen på Gillets bakficka började jag för första gången bli kritisk
mot Hjärne: jag vill minnas att han föreföll mig otillfredsställande i den
sociala frågan, som ju då ännu behandlades tämligen vårdslöst — något
som det svenska samhällslivet längre fram har fått umgälla. Mitt betyg
blev non sine för avhandlingen och cum laude för försvaret, och det lär
egentligen ha varit bokens låga sidantal, som fått bestämma det förra
betyget — såsom det sades, mot Hjärnes önskan. Själv har jag inte
tittat i protokollet, men var ryktet sant, så var det bara ett ytterligare
bevis på att det egentligen är orimligt, att icke sakkunniga professorer
skall ha rätt att överrösta sakkunskapen, endast därför att de råkar sitta
i samma fakultet.
Vid kamraternas fest för mig fick jag en vacker reproduktion efter
Botticelli. Där höll Elsa Eschelsson högtidstalet i mycket varma ordalag,
som jag satte stort värde på. Sedan hon föregående år vunnit sin docentur,
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
