Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAA AAMMMHAAALMAAA lind aa ma Al ha Al I A Eil
LYDIA WAHLSTRÖM
Efter återkomsten till Maidenhead började vi genast våra lektioner —
jag i tyska och latin — det sista dock med endast en lärjunge, Lucy Gale.
Hon var en mycket sympatisk sjuttonåring, som jag stod i brevväxling
med ända till första världskriget, då hon slutade skriva på grund av mitt
ogillande av Englands dåvarande politik. Vi hade för övrigt vänskaplig
beröring även med hennes familj, som i likhet med hela skolans krets
tillhörde de av engelsk överklass så föraktade »shop people», butiksfolket.
Ett par av eleverna, Mabel och Ollie Norton, hade sitt hem i skolan
även under ferierna. Båda var utpräglade begåvningar och visade sig
alltid tacksamma för vänlighet. I allmänhet var engelska barn anspråkslösa
och finkänsliga mot de äldre, och disciplinsvårigheter mötte vi sällan —
märkvärdigt nog då naturligtvis vår klumpiga engelska i början borde
kunnat väcka åtskilligt åtlöje. Föräldramissnöje tog sig endast uttryck i
att de på en månads uppsägningstid tog barnen ur skolan. Vi fick i all-
mänhet det intrycket att internatelevernas föräldrar mer intresserade sig
för maten än för undervisningen. I så fall gällde klagomålen vanligen att
vi någon gång försökt inskränka en smula på den myckna köttätningen,
som är den engelska hygienens svaga punkt.
Närheten till London — Maidenhead låg bara 40 minuter från Pad-
dington station — skaffade mig åtskilliga distraktioner från skolarbetet,
och forskningarna på engelska riksarkivet (Record Office) tog under hösten
och följande vårtermin nästan loven av det pedagogiska, som jag slut-
ligen betraktade endast som en genomgång till någonting bättre i mitt
eget land. Fredagar och lördagar kom jag nämligen småningom att till-
bringa i London, där jag fick bo gratis i dr Jacobis lilla våning, som
inte låg så långt från Chancery Lane, där jag hade Record Office. Dr
Jacobi hade genom sitt arbete kommit att se London och det engelska
folket från den pessimistiska sidan, t. ex. mängden av analfabeter, som
ju ännu under första världskriget väckte själva de engelska myndig-
heternas förfäran, den till 75 % uppgående förekomsten av syfilis och
de ofta förekommande fallen av incest, som först så sent som 1908 blev
straffbelagda. Genom sin ingående kännedom om engelsk underklass bidrog
hon i högsta grad att ge mig ett visst förakt för myndigheternas över-
drivna dyrkan av den gamla medelklassliberalismens individuella frihet,
även när den utsatte folket för stora obehag, som t. ex. faran av att få
sina reseffekter stulna på Underground, därför att polletteringen bara
gällde så länge de var kvar i vagnarna. Dr Jacobi gjorde senare ett försök
att få social verksamhet i Stockholm, men hindrades genom att hon inte
hade fått svensk utbildning.
Redan under min första Londonvistelse i mars 99 fick jag också med
engelska kvinnoorganisationer att göra. Av Ellen Fries blev jag ombedd
att tjänstgöra som ombud för henne vid ett möte 16—17 mars, som skulle
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
