Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
Julen 1899 med sekelskiftet blev den enda jag tillbragt i främmande land,
och vårt lilla hushåll gjorde sitt bästa att skapa en verkligt svensk jul
därav. Till Clara skriver jag:
Våra båda engelska barn sade, när de togo godnatt : »Vi skulle vilja fara till Sve-
rige för julafton och inte komma tillbaka till England förrän (följande dag.» Men
så hade vi också skrivit de flesta julklappsverser på ett slags engelsk rotvälska —
Shakespeareparodier t. ex. — som roade dem obeskrivligt. Vår tvätterska hade klätt
ut sig till julbock med skägg av bomullsvadd och päls av ett par skrivbordsmattor,
och jag översatte för Mabel och Ollie hennes långa haranger på genuint Dalslands-
mål om att hon kom från Nordpolen och tyckte det var bra varmt i England. Jung-
frurna fingo varsitt klänningstyg för ung. 7 kr var — man får ylle så billigt här.
Granen var klädd med blommor, flaggor och glitter. En hel hög blågula, två engels-
ka och en holländsk. Lyckligtvis märkte ej barnen denna svaga antydning till den
transvaalska flaggan, planterad i engelsk jord, som vi inte kunde neka oss nöjet att
ha. Till sist hade vi gemensam aftonbön, psalm 54 och 56, vars melodier finnas
även i engelska psalmboken, Mabel läste epistel och evangelium på engelska, och
jag höll bön på svenska. Kl. 8 på morgonen gingo vi i det som får ersätta otta :
»choral communion service», då kyrkan var upplyst och sång förekom. De katolska
ceremonierna, i synn. då prästen sköljer vinkannorna vid altaret, voro föga upp-
byggliga att åse. Anglikanska kyrkan går väl snart till Rom, och skadan vore väl
icke så stor, ty de frikyrkliga samfunden uppehålla de protestantiska traditionerna.
Julafton var jag i en metodistkyrka, där jag också kände mig väl hemmastadd.
Om barnen Norton säger jag:
vi söka ge dem sådan mat som de tycka om, och de äta kall istertårta med förtjus-
ning — o, engelska magar ! Ollie säger, att hon har sett så nog av skolflickor i
sin dar, så hon tycker, det är skönt med tystnaden här — hon är fullkomligt lyck-
lig, bara hon har böcker.
Vi hade emellertid också hund och katt, och hunden var en foxterrier,
som hette Montmorency efter Jeromes bok »Tre män i en båt». Han hade
nu lärt sig att springa lös med oss även i staden.
Katten sysslade häromdagen en timmes tid med att äta irländsk köttstuvning, och
vi trodde det lilla livet skulle dö på kuppen, men han var bara ovanligt stadgad och
betänksam på kvällen.
Nyårsafton var vi bjudna till en svensk gymnastiklärare, Timberg, som
med sin familj var bosatt i det närbelägna Reading. Meningen var att han
skulle ha infört den Lingska gymnastiken vid vår skola, men tills vidare
måste vi avstå därifrån av brist på medel.
Den 4—io januari hölls, som redan omtalats, i London en student-
missionskonferens, där jag inte hade något emot att vara med, eftersom
Maj Lagerheim och Elisabeth Skarin var där, Ruth Rouse som jag
då och då råkat både i hennes trevliga hem och i Maidenhead hade
däremot på hösten rest till Indien för intellektuellt missionsarbete bland
parsema i Bombay. Konferensen var talrikt besökt, men dess utpräglat
pietistiska och lågkyrkliga anda plågade mig, och särskilt var jag inte glad
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
