Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englandsvistelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENGLANDSVISTELSEN
svunnit. Det var hos en känd parlamentsledamot, Mr. Bunting, som var
vän till Hugo Tamm. Där fick jag se något av den absolut förfinade
frigjordhet och intimitet, som utomstående aldrig skulle kunna tänka sig
hos de »stela engelsmännen».
När vi våren år 1900 beslutat skilja oss från skolan, hade ytterligare
ett par mycket allvarliga skäl tillkommit, dels att värden ville förnya
hyreskontraktet på fyra år, och dels att Elisabeths hälsa allvarligt för-
sämrats av fuktigheten i England. Därtill kom naturligtvis de genom
kriget höjda skatterna. Härom skriver jag:
Som vi inte kunde förutse detta, när vi köpte skolan, ha vi knappast något att
förebrå oss. Faran av att förlora elever på grund av vår nationalitet har däremot
inte visat sig, och denna tid har skaffat oss både studier och erfarenhet. Själva
»skolöverföringen» gick raskare än vi hoppats, och vi får hela summan utbetalad
redan i april. Med hjälp av samma firma, som förmedlat inköpet, sålde vi skolan
åt en äldre dam, som tycktes vara van vid dylika affärer. Våra »egna» barn, Mabel
och Ollie, som så ofta varit med om att gå ur hand i hand som skolans inventarier,
kunde nu bara trösta sig med att de snart var för gamla att längre behöva gå i skola.
Så optimistiskt som jag ser saken i mina brev, hade jag dock inte grund
att göra: under flera år kom det engelska experimentet faktiskt att släpa
efter i min ekonomi.
Som min enda verkliga behållning av England räknade jag inte High
School, Maidenhead, utan de historiska excerpter jag under mina London-
dagar på Record Office lyckats bringa ihop. Sommaren 1905 fick jag
sedan under en förnyad vistelse i London föra fram mitt arbete ända till
1809, fast det först 1917 blev en bok därav, »Sverige och England under
revolutionskrigens början». Jag blev inte lite förbluffad, när jag fick veta
att excerpterna måste göras på engelska eller franska och sedan då och
då skickas upp för att genomläsas i engelska utrikesdepartementet, Foreign
Office. Den arkivarie som hade att övervaka mig sade mig från början,
att jag inte fick avskriva de engelska kronjuristernas uttalanden angående
kapade fartyg. När jag ändå i början gjorde ett försök att få med några
sådana papper, fick jag dem mycket riktigt tillbaka väl överbläckade. Jag
sade arkivarien, att jag tyckte engelska regeringen snarare borde ha nytta
av att få sina principer offentliggjorda, så att den kunde försvara sig mot
allmänhetens klagomål över kaperier. Min förvåning var stor, då han
med sin dämpade gentlemanröst svarade : »They might be used against us»
— de skulle kunna begagnas emot oss. Så oskuldsfull var jag då, att jag
inte riktigt kunde tänka mig möjligheten av att England längre fram
skulle kunna vara i stånd att begagna samma metoder som på 1700-talet
i fråga om uppbringning av fartyg! Först under förra världskriget, sedan
jag 1917 genom dåvarande justitieministern, Eliel Löfgren, lyckats få låna
en på våra bibliotek icke befintlig bok, »Emergency laws of the war»,
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
