Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
fattning som matematiklärarinna i Palmgrenska samskolan. Vi hade hyrt
en liten våning vid Stora Badstugatan, nuvarande Sveavägen 54, men där
blev föga ro, därför att hon under hösten insjuknade i magsår och under
våren i reumatisk feber. Resultatet blev, att hon efter en sommarvila
delvis med mig i Ragunda i Jämtland beslöt sig för att resa till Italien
hösten 1901, för att om möjligt bli riktigt frisk. Själv hade jag dock inte
mycket tro på möjligheten därav, då jag måste förstå att hennes mag-
sjukdom helt och hållet berodde på nerverna, vilket sammanhängde
med hennes förhållande till mig. Efter hemkomsten på våren 1902 blev
hon också allt klenare, men möttes på samma gång av ett nytt livshopp,
då hon nämligen förlovade sig med en Uppsalakamrat, som trofast väntat
på henne i flera år. Nu var emellertid sjukligheten för långt framskriden
och föranledde hösten 1902 upprepade operationer på Serafimerlasarettet,
Hon dog den 18 mars 1903, in i det sista sysslande med teosofi.
Efter nära femtio år känner jag mig alltjämt desorienterad inför henne.
En intressant och charmfull personlighet med ädla avsikter, men på samma
gång mycket av äventyrerska — detta som hon själv kallade sin »zigenar-
natur». Under hennes senaste år fick jag bevittna hur en man skilde sig
från sin hustru för hennes skull, och kärleken till henne hade även för-
anlett självmordsförsök. Det underligaste var, att hon aldrig tycktes ångra
sina handlingar, även när hon tillfogat andra det största lidande. Hon
gick som en sömngångare genom livet, och med dödstanken var hon alltid
förtrolig.
Även Hedda Ählin var en nervös natur, som inte räckte till för sin
ställning. Att det i början klarade sig, berodde på att jag helt tog
ledningen. »Jag känner mig nu fullt hemmastadd i min värld, som växlar
mellan hemmet, skolan och biblioteket», skriver jag i september 1901.
Det var kanske att ropa hej innan man var över bäcken. Men i denna väl
inrutade värld, omväxlande mellan terminer och skollov, skulle jag få leva
i trettiofyra år, varunder personerna naturligtvis skiftade med årstider och
decennier och mitt eget liv skiftade med dem. »Kærligheden hos sang-
viniske naturer er altid bestandig — den skifter kun gjenstand», säger
ju Erik Bögh.
Hemmet, Lästmakaregatan 30 i hörnet av Oxtorget, hyrde Hedda
Ählin och jag av en medelålders änka, fru Roth, med två halvstora gossar.
Hon hörde till de mest sympatiska och fridfulla människor jag någonsin
råkat, och hon bidrog sedan i hög grad till min trevnad under första tiden
även i den nya våningen vid Johannesgatan, som jag året därpå skaffade
mig och som jag ännu efter fyrtiosju år behåller. Hemmet på Lästmakare-
gatan hade endast den fördelen att det låg tätt intill skolan, ty hemtrevligt
kunde det knappast kallas med ett stort rum och ett litet krypin där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
