Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Jag kan knappast säga att mitt förhållande till myndigheterna alltid
förlöpte friktionsfritt! Ibland fick jag stöta på drag av byråkratiskt
pedanteri, t. ex. när en generaldirektör i rätt bryska ordalag påpekade,
att han inte fått dubbla exemplar av examensschemat, eller när jag en
gång på 20-talet råkade i onåd, emedan jag tydligt låtit förstå, att ingen
studierektor kunde uppfylla de då nyss tillkomna fordringarna att pri-
vata gymnasier i viss mån måste ha högre lärarkompetens än statens
gymnasier. Vid den tiden hade nämligen den nya demokratien börjat tåga
in i skolpolitiken, och det var ingen svårighet att ur skolkommissionens
uttalanden om flickskolorna läsa sig till dåvarande ecklesiastikministerns,
Värner Rydén, motvilja mot denna »överklasskola».
Någon inspektion blev vi däremot sällan utsatta för, och på ett gym-
nasium innebär ju också själva studentexamen ett slags koncentrerad
inspektion. Redan från den första etappen, skrivningarna, har jag natur-
ligtvis åtskilliga minnen — dock mest från »prövatisterna», som en dylik
en gång i sin anmälan stavade ordet. På den tiden fick man ta dem om
hand både i skriftlig och muntlig examen och en gång kuggade vi 4 av 9.
Till de kuggningarna lämnade jag nog ofta mitt bidrag, då jag var rädd
för att sänka examensnivån, särskilt för flickorna. Då jag var van vid
att de hade hoppat över Danmarks och Norges historia, som läroböckerna
regelbundet satte på särskild avdelning med finstil, frågade jag gärna
just på Sveriges förhållande till Danmark och fann då bland annat att
de inte hade reda på andra städer än Köpenhamn och Roskilde. — Vid
ett tillfälle fick vi två privatister, beträffande vilka kollegiet kom överens
att den ena hade kunskaperna och den andra begåvningen. Den kunskaps-
rika var lärarinna och skaffade vår avgångsring stor glädje, när hon vid
den svenska skrivningen visade sig så rädd om sina snillefoster, att hon
satte sig på konceptarken allteftersom hon skrivit dem. När hon i latinet
visade en märklig brist på sinne för accent och till och med kunde läsa
ordet »fortuna», som om det varit »fårtuna», frågade vår latinlärarinna
fröken Klingbom hur hon bar sig åt med takten vid gymnastiklektionerna.
Hon lugnade då henne med att hon ju därvid alltid själv gick i spetsen!
En gång fick vi en privatistuppsats, som vi ett ögonblick trodde oss få
lov att underkänna. Den handlade om allt utom ämnet, för att den
unga författarinnan på grund av sin historielärares försummelse upp-
fattat ämnet »Våra medborgerliga skyldigheter» som ett fritt ämne.
Han hade nämligen uppskjutit statskunskapen till efter skrivningarna,
och så ville olyckan, att det blev ett statskunskapsämne just i denna
skrivning. I stället för att skriva om värnplikt och skattebetalning hade
flickan trohjärtat framlagt hela sin livsåskådning. Och den var så typisk
för den ultraradikala skola där hon gått, att dess föreståndarinna nog
helst skulle sluppit se den utbasunad på detta sätt. Sålunda fick man
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
