Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLA OCH RÖSTRÄTT (1900—1903)
det ovillkorligen gav en underlig föreställning om kyrklig organisation,
att vederbörande på detta sätt måste hjälpa upp sina skrala inkomster
med lektioner. Men som en yngre Stockholmspräst en gång erkände, hade
varje församling i Stockholm minst en präst för mycket — alltså raka
motsatsen till det av filosofen Boström uttryckta önskemålet om »ett
fåtaligt, högt bildat och väl avlönat prästerskap». Det tycks dock dröja
länge nog innan Stockholm kan ödmjuka sig till en så enkel och praktisk
organisation som den danska huvudstadens — små församlingar om högst
10.000 invånare med två präster i varje och framför allt små och enkla
kyrkor.
En lärare som jag inte sällan hade vänskapligt gnabb med i lärar-
rummet var den ståtlige och temperamentsfulle språklektorn Josef
Reinius, som inte bara hade humör utan också en humor, som vi alla
hade glädje av.
Endast med en av våra manliga lärare blev jag verkligt god vän. Det
var svenskläraren, teol. kand, och fil. mag. Hans Hallén, som dog redan
1933 som rektor i Sala — tidigt överansträngd som han var genom
lektionsjäkt och krior. Han var så blyg och försynt som någonsin en
svensk man kan vara, och man fick nästan vara påflugen för att någon
gång våga slå följe med honom från skolan. Men han hörde till den sortens
män som enligt mitt uttryckssätt kunde »tala med kvinnor», och under
den tid då jag skrev på mina romaner — alltså 1918—1924 — vågade
jag, rentav med anledning av förlovningshistorien i »Sin fars dotter»,
fråga honom om kärleken kunde väcka faderslängtan hos en man, innan
han var gift. På min begäran åtog han sig grekiskan på gymnasiet, fast
det i början kostade honom en del arbete, och under åren 1921—22
bevistade jag själv ganska regelbundet dessa lektioner, fast min vistelse
i Italien 1921 gjorde slut på det studiet. »Nu borde doktorn ha varit med»,
sade han leende, när han kom ut från examen med årgång 1922, och
jag kände livligt min försummelse.
Vad beträffar lärarinnorna, kunde jag där knappast få någon verklig
ersättning för diskussionerna i Uppsala. Ett markant undantag utgjorde
dock klassföreståndarinnan på gymnasium, Lilly Rosenberg, som alltid
varit min trofasta vän. Hon var egentligen biologilärarinna men hade stor
beläsenhet i humanistiska ämnen. Hon gjorde så liten affär av sig att
det dröjde, innan jag verkligen kom underfund med att jag höll av
henne. Lilly Rosenberg var en fin karaktär, dessutom behaglig, välklädd
och synnerligen taktfull, men blev inte alltid så populär bland sina gym-
nasister, på vilkas ordningssinne och plikttrohet hon alltid ställde höga
fordringar. Även mot mig kunde hon på sitt eget försynta sätt säga ifrån
så det kändes. Och på samma gång gjorde hon sig allt oumbärligare för
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
