Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLA OCH RÖSTRÄTT (1900—1903)
Min bästa kamrat under en lång följd av år var dock den sju år äldre
Sigrid Leijonhufvud, den sedermera så kända personhistorikern och
frihetstidsforskaren. De första åren av min rektorstid hade hon, innan
hon började sitt arbete vid Vitterhetsakademins bibliotek, alltid ett par
morgontimmar i latin i ring I och II. Och då hon också hade haft del
i Ellen Fries vetenskapliga kvarlåtenskap och brukade skriva i Dagny,
i Nordisk familjebok och åt Norstedts förlag, hade vi så pass många
beröringspunkter, att det mellan oss kunde uppstå ett litterärt kamratskap.
I hennes familj, som till sist även flyttade till Johannesgatan 22, ett par
våningar under mig, gjorde jag också en angenäm bekantskap med hennes
tre systrar. Det dröjde dock innan jag blev förtrolig med Sigrid —
därtill var hon alltför blyg och kanske också en smula preciös, så att
både jag själv och eleverna hade roligt åt hennes korrekta nasalljud vid
uttalandet av ord som »bomber» och »planscher». Men sådant hörde väl
då ännu till i aristokratiska kretsar, och det gick småningom av henne,
sedan hon fått en hjärtevän i den kända skulptrisen Sigrid Blomberg, som
slutligen flyttade ihop med systrarna Leijonhufvud. »Blomman» som hon
gemenligen kallades, var av ett helt annat kynne, humoristisk, ohämmad
och okomplicerad som man väl gärna blir i artistkretsar. Sedan hon lyck-
ligen övervunnit Sigrid Leijonhufvuds hämningar, blev det ovillkorligen
lättare att komma denna nära. I estetiska intressen var de jämspelta och
ouppnåeliga, och när jag fann dem läsande Dante på italienska, drog jag
mig helst diskret tillbaka och tänkte som det står i psaltaren : »Det är
mig för högt — jag kan icke begripa det!» I allmänhet var dock »Blom-
mans» lya — en liten dubblett i Leijonhufvuds våning — en kär tillflykts-
ort, när jag behövde någon att prata med om kvällarna.
Sigrid Leijonhufvud kallade jag snart mitt »vetenskapliga samvete»,
emedan hennes intresse för mitt forskningsarbete var så starkt, att hon
aldrig tillät min ansvarskänsla att slappna av i det fallet. Vi kom också
snart att anmäla varandras skrifter. Det var dock först sedan hon 1910
lämnat sin lärarinnebefattning, som hon fick mera odelat tid till forskning,
och sedan kom i rask följd de många arbeten, varmed hon berikat
frihetstidens kulturhistoria. Sommaren 1918, då jag som bäst fullbordade
»Daniel Malmbrink», tillbragte jag någon vecka hos »Sigrid och
Blomman» på deras lantställe, »Styvern» vid Väsby. Även i Sällskapet
Nya Idun, en kvinnlig avläggare av herrarnas förening av notabelt folk,
uppträdde vi gärna i sällskap, även om Sigrid trivdes där oändligt mycket
bättre än jag, som egentligen alltid betraktade enbart kvinnliga samman-
slutningar som ett oting och dessutom med mitt »manliga» kynne hade
svårt att få riktig respekt för kvinnliga prestationer. Ofta brukade vi också
om söndagsmorgnarna gå ut och gå tillsammans i Lilljansskogen. Det
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
