Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLA OCH RÖSTRÄTT (1900—1903)
skrifter. Det var nog heller inte många bland mina mestadels mycket
opolitiska åhörare den där kvällen på KFUM, som verkligen begrep
vilken andas barn mitt föredrag var. Aldrig hade jag förut offentligt
bekänt min anslutning till Hjärnes egen tanke, »Det samfällda ansvarets
princip», det vill säga varje svensk medborgares ansvarighet i politiska
beslut. Detta betydde, att i Sveriges historia den offentligt ådagalagda
dugligheten varit och borde vara villkoret för deltagande i rådplägningen
om statens angelägenheter.
Men kunna kvinnorna, frågar jag, stå rycken inför dylika fordringar? Jo, de hu-
manitära och ideella frågorna börja redan kräva en intensitet och en sakkunskap,
som för kvinnan är naturlig. Ovillkorligen skulle sådana frågor, som röra nykter-
het, sedlighet, fattigvård, skolväsende, litteratur och konst, kyrkligt liv o. s. v. kom-
ma att behandlas icke blott på ett noblare, utan också sakkunnigare sätt, om kvin-
nor finge ansvarigt inflytande på deras politiska behandling.
Detta mitt första rösträttstal blev upptakten till alla de följande. I själva
verket hade jag utgått från högerns fordran, att rösträtten mera var en
skyldighet än en rättighet och att denna skyldighet också krävde kvalifika-
tioner — i detta fall kvinnans egenart, såsom kompletterande mannens.
Jag hade sålunda riktat Hjärnes kanon mot honom, själv och även mot
mina rösträttskamrater, som utgick från läran om de mänskliga rättig-
heterna. Men så blev jag också dömd till motsättning mot just mina
akademiska lärare och kamrater, t. ex. Kjellén och Hildebrand, med deras
maskulina synpunkter. Och mina kvinnliga kamrater fyllde jag nog med
undran snarare än beundran. »Vad du måtte ha varit i beröring med
konstigt folk», sade de en gång till mig, när jag som gammal lantbo
sökte förklara något av bondementalitetens avsky för agitation. Stockholms-
liberalismen hade nu en längre tid användning för mig, men i grunden
var jag av en annan anda, och min isolering skapade en självkänsla som
ökade det hårda draget hos mig. Karakteristisk är min första samman-
drabbning med Anna Lindhagen, Carls syster. Hon hade som vanligt varit
uppe i högre rymder och slutade efter en lite sned blick på mig med orden :
»Vi är starka i idealitet, vi», varpå jag bara svarade: »Och i naivitet
också.»
Men detta blev inte vår sista sammandrabbning. »Pullan», som jag
kallar henne i mina brev, hade svårt att förstå humor, och jag repellerade
henne fruktansvärt med mina något klumpiga kvickheter, såsom, när jag
en gång, då hon hållit ett offentligt fredstal, plötsligt citerade Björnsons
ord, »at fred er ej det bedste, blot at man noget vil». Då kände jag nog
bra mycket större samhörighet med temperamentet hos Anna Whitlock.
Henne karakteriserar jag med de vanvördiga, men alls inte ovänliga
orden : »En bred, lite oljig, germansk gemytlighet — snaskade lakrits-
pastiljer ur en ask, som jag olyckligtvis kommit att visa henne. Men
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
