Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skola och rösträtt (1900—1903)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLA OCH RÖSTRÄTT (1900 — 1903)
år suttit i Föreläsningsbyråns styrelse, som antar (eller kasserar) populär-
vetenskapliga föreläsare.
1901 på hösten hade jag blivit ombedd att fortsätta Ellen Fries historiska
föreläsningar på den s. k. Pedagogiska lärokursen i Stockholm. Därvid
valde jag helt naturligt till ämne Hans Järta, som jag i alla fall skulle
behandla för serien »Den svenska odlingens stormän» hos Norstedts. Den
tiden vågade jag inte frångå mitt manuskript och kom alltså inte i full
kontakt med mina åhörare. På första bänken hade jag två gamla pensio-
nerade officerare, överste Fries och överstelöjtnant Bengt Gustaf Geijer,
Geijers yngste son, och när jag berättade om hur den starke, sarkastiske
Hans Järta i sin bittra sorg vid äldste sonens död gråtande hade kastat
sig över hans kista, märkte jag hur överste Fries sjönk ihop med huvudet
i händerna. Det var ju bara 172 år sedan dotterns död. —
Ett tillfälligt mellanhavande fick jag också med Pedagogiska sällskapet.
Detta var en organisation för huvudsakligen Stockholms folkskollärare och
privatskolor fast det från början varit avsett att utgöra ett samband mellan
gossläroverken och de privata, där den kvinnliga lärarpersonalen var den
vida övervägande. Detta hindrade dock inte, att det manliga elementet även
i Pedagogiska sällskapet på grund av kvinnlig blygsamhet gjorde sig
onödigt brett. Så gott som hela lärarinnestaben var ju utexaminerad från
Kungl. Högre lärarinneseminariet, och eftersom den under sin utbildning
haft män endast till lärare, aldrig till kamrater, uppstod på det hållet
en subordination, som påminde om sjuksköterskornas gentemot läkarna.
De ännu ytterst fåtaliga lärarinnorna med akademisk bildning var ju inte
så lättduperade, men kunde inte på länge få någon betydelse.
Det fanns vid denna tid, utom jag, endast två kvinnliga fil. doktorer,
Anna Ahlström och Astrid Cleve, och ingendera av dem hade då ännu
någon större talförhet eller starkare sociala intressen. Alltså berodde det
naturligtvis inte på någon särskild märkvärdighet hos mig, att jag så
raskt kom att få en framskjuten position. Även de mera framträdande
lärarinnorna var bundna av tusen hänsyn till sin skola, familj etc., medan
jag däremot stod så gott som utanför familjeliv och regerade bra enväl-
digt i min egen lilla värld i Åhlinum. Härom skriver jag vid denna tid:
Helst skulle jag dock velat bli Ellen Fries, upphöjd i högre dignitet i fråga om
vetenskapligt arbete! Praktisk i administrativa saker blir jag aldrig, och undervis-
ning roar mig mycket, men jag vill slippa teoretisera över den.
Dessa funderingar föll sig naturliga, emedan jag just denna vårtermin
kom att få tjänstgöra som »utkastare» i Pedagogiska sällskapet. Ordfö-
randen där, rektor Sigfrid Almquist, var en ovanligt framstående peda-
gog. Om honom sades det, att han ledigt skulle kunnat ta studentexamen
ännu på gamla dar : han kunde också, om det behövdes, vikariera för sina
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
