Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. .—TT
ANNA OCH RELIGION
prinsessan Ingeborg och Delsbostintan. Prinsessan var verkligen så trev-
lig och hurtig och enkel, att jag inte undrade på om hon vann allas
hjärtan. Clara som särskilt talade med henne fann henne intellektuellt
och socialt intresserad. Hon talte god svenska och beklagade mycket den
danska okunnigheten : »Mina systrar läser alltid Selma Lagerlöf på
danska — är det inte skada?»
De veckor jag nu hade helt för mig själv var det jag ofta besökte Eli-
sabeth. Det lyser en inre ro igenom mina dagliga brev till Anna under
hennes sju månaders vistelse i Schweiz. Det gällde ju att hålla henne
någorlunda lugn under den första tidens sömnlöshet och oro.
Och sedan håller jag henne à jour med bokstavligen alla mina sysslor
för dagen och särskilt med mitt religiösa liv, som hölls friskt genom att
jag fått överta en torsdagsmorgonbön över bergspredikan. Där intresse-
rade det mig oerhört att enligt Söderbloms bok och Herrmanns etik ge
den mycket vetgiriga ring III något av den då färska teologiska libera-
lismen.
Den 27 november kom Hedda Åhlin tillbaka och föreföll betydligt fris-
kare, men vi såg föga till varandra, då hon mest var i skolan. Då och
då hade vi besök av dr Ada Nilsson, som en tid haft Hedda Åhlin om
hand på Ersta sjukhus. Ada skulle dock snart lämna sin tjänstgöring,
därför att styrelsen krävde manlig underläkare — en kvinnlig ansågs då
ännu i kyrkliga kretsar som ett underligt djur!
Min optimism sträckte sig denna tid också till mina politiska åsikter:
»Redan nu pekar utvecklingen mot omöjligheten av krig i Europa —
varför icke också kunna hoppas, att staterna i sitt förhållande till var-
andra skola tillämpa liknande lagar som individernas ömsesidiga förhål-
lande redan förete?»
För mitt förhållande till min far hade jullovet 1902 en viss betydelse.
Vi hade nu i många år kommit från varandra, då jag, såsom barn i sin
obarmhärtighet så ofta gör, störtat ned honom från den piedestal där
han dock aldrig begärt att bli uppsatt.
Hur många gånger har jag inte självförebråelser för att jag ibland smyger mig
uppför vindstrappan för att inte pappa skall öppna sin dörr ut till farstun när jag
går förbi och få en pratstund med mig! En av mellandagarna kom han plötsligt
upp på mitt vindsrum och bad om hjälp med ordnandet av papper och böcker, och
som jag just suttit och tänkt på hur jag skulle kunna »öppna ett umgänge», kände
jag mig både skamsen och glad. När jag slutat arbetet och gått upp, kom han efter
och satt och pratade en stund. Men så kommer nya självförebråelser fram: När vi
är ensamma, kan jag mycket oförbehållsamt kritisera den yngre pietistiska. och
trångsynta prästtypen: det begriper han ju bra, han som tillhör 40-talets indiffe-
rentism. Men nog är det en smula moraliskt tvivelaktigt att så där ge något, som i
själva verket är tusen gånger bättre än han förstår, till pris åt hans orkeslösa anti-
pati. Men vad ska man göra, när antipatien härvidlag nästan är det enda för oss
gemensamma? Något ska man ju tala om, och salvelse är mig av innersta hjärta
vidrig. Jag begriper ju mycket bättre rationalismen.
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
