Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA OCH RELIGION
förandens, Anna Roos, anmodan höll ett rösträttsföredrag där, fick jag
inte ha annan titel än den tama: »Kvinnan som medborgare.»
Nåja, skriver jag, bättre insmugglad sanning än ingen alls ! Där var packat med
gummor — unga kvinnor fanns tydligen inte — som virkade på antimakasser och
suckade Ack ja! Med knapp nöd undgick jag att slå huvudet i en stor Thorvaldsens
Kristus, när jag gick ner från talarstolen, som för övrigt var så lätt, att jag vid
minsta rörelse kunnat slå omkull den, och det hade ju varit för galet, när till på
köpet orden »se på Jesus» stod målade på den. Jag tyckte också det lät lite under-
ligt, när Anna Roos efteråt bad Gud att åhörarna »skulle få nåd att stanna för
ordet». Och ändå talte hon ibland omed nästan naturlig röst», och jag fick snart re-
spekt för hennes sociala intressen.
Livligt minns jag en gång långt efteråt, då jag till kamrat i en
sovkupé till Östersund fick en äldre KFUK-tant, som inte var glad när
hon upptäckte, att jag skulle tala rösträtt där samma afton som hon skulle
tala uppbyggelse. När jag fann att KFUK knappast hade några unga eller
några arbeterskor mer än hembiträden i kristliga familjer, sade jag ett
par ord om vikten av de sociala frågorna. Varpå hon menade, att sådant
bara skulle föra de kristna från Gud och slutligen demonstrativt kröp in
i ett hörn med sin fickbibel. Lyckligtvis är det andra tider nu, och man
riskerar inte längre att i KFUK :s telefon möta någon av de bägge olika
slags affekterade rösterna som Clara brukade tala om: den ena som
svarade med en långt utdragen högtidlighet »K.—F.—U.—K.» och den
andra, som i sin kristliga frimodighet nästan lät som »Kuckeliku» !
Det var mindre underligt om Natanael Beskows gudstjänster i Djurs-
holms kapell alltmer blev mina söndagars tillflykt. Hans ofta socialt
betonade predikningar, som av de konservativa i allmänhet stämplades
som »Djursholmskristendom», hade alltid något att säga mitt samvete.
Söndagen den i mars 1903 beskriver jag på mitt eget sätt en gudstjänst
i Djursholms kapell. Texten handlade om lärjungarna som var glada åt
»att djävlarna var dem underdåniga»,
och den var oförskämt utpekande, ty jag tycker egentligen inte att mitt innersta
själsliv rör djursholmarna. Ska jag inte stämma Beskow för ärekränkning? Han
talte t. ex. om hur glad jag var åt mitt arbete och mitt inflytande. Ja, han tyckte
förstås inte, att detta i och för sig var något galet han bad mig bara vara
mer glad åt något annat.
Jag glömmer inte när jag en gång till en bland Beskows vänner förkla-
rade, att jag ofta på morgonen när jag reste ut till Djursholm, kunde
undra vad Beskow nu skulle bestraffa mig för. Jag blev verkligen lite flat,
när jag fick till svar en lugnande försäkran, att Beskow var alldeles för
närsynt för att kunna utpeka sina åhörare !
Påsklovet 1903 tillbragtes i Barkarö med Hedda Åhlin och Clara under
vandringar i snösörja genom hagarna. »Lärkan sjunger, vårlöken längtar
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
