Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANNA OCH RELIGION
för kjolens längd, förhöjde, intrycket av frisk ungdom. Efter några dagar
i Köpenhamn reste vi med Kirsten till den stora badorten Fanö på
Jyllands västkust. Vi bodde i den närbelägna lilla staden och tillbragte
hela dagen med matsäck och böcker i sanddynerna, där vi hade allt vad
vi kunde önska oss av bad och promenader. Gustav Frenssens roman
»Jörn Uhl», som vi läste högt på tyska, fängslade oss genom sin obegrän-
sade realism i skildringen både av fransk-tyska kriget och av bondelivet
i den platta, frisiska naturen.
Sedan vi nu blivit väl genomdränkta av saltvatten och lagt grunden till
en redig solbränna och plockat bärnstensknappar på stranden, skulle vi
vistas på Askovs folkhögskola, medan vi väntade på studentmötet i Sorö.
1903 hade den danska folkhögskolan — som den svenska och norska
med skäl kan hälsa som »moder åt oss alla» — ännu sin gamla prägel
kvar från mitten av 1800-talet, det vill säga den grundtvigska andan med
dess försök att sammansmälta kristen humanism med »fornnordisk» hurt-
friskhet. Allt detta hade en gång haft sin stora betydelse för Danmarks
uppryckande efter förlusten av Slesvig-Holstein 1864, men sedan hade
andra tider kommit med Georg Brandes och hans storstadsradikalism, som
gick stick i stäv mot bonderomantiken. Här borde folkhögskolan ha mött
fienden på hans egen mark, men den föredrog att avstå från tillfället att
söka vinna städernas arbetarbefolkning. Så kom det sig, att jag fick höra
rektorn på Askov, »gamle Schröder» som han redan då kallades, fast han
ännu inte var så värst gråhårig, alltjämt fortsätta med sin »bibeltolkning»
av Saxo och de nordiska sagorna, som för mig måste te sig rent grotesk.
Jag blev trött på att höra sagorna om Jomsvikingarna och Gorm den gamle
hårdragas för etiska utläggningar, som man på ett enklare sätt skulle
kunnat få ut ur bibeln och nutida böcker.
Av andra lärare hörde jag de bägge naturvetarna La Cour och Appel
och den äldste av dem alla, Feilberg, en vördnadsvärd åldring, som i sina
föreläsningar sysslade med de saxiska och nordfrisiska bondgårdarnas
arkitektur. Appel var en ståtlig man och en stor vältalare, som fängslade
genom sin för mig alldeles nya framställning av fysikens utvecklingsgång.
Han blev sedermera rektor efter sin svärfar Schröder, men fick för en
tid, då han blev kyrkominister, lämna rektoratet åt sin hustru. Hon var
gymnastikdirektör, utbildad från Centralinstitutet i Stockholm, och skötte
undervisningen i gymnastik och hälsolära men därjämte också det stora
»Hvidehus» med dess många barn och inackorderingar. Det gick en
sannfärdig historia om att fru Appel en morgon som vanligt haft två
gymnastiklektioner och en lektion i hälsolära och därpå fått tvillingar på
frukostrasten. Hon lär inte, påstås det, ha gått tillbaka till skolan den
dagen, men en av lärarna hade bara helt lakoniskt sagt : »Fru Appel
benytter sine mellemtimer vel», och det kan man ju hålla med om.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
