Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anna och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Hennes vackra, även i ungdomen vördnadsbjudande ansikte står livligt
för mig från de båda gånger jag sett henne, 1903 och 1939. Skillnaden
var egentligen den, att hon i medelåldern på de grundtvigianska kvinnornas
sätt hade silverband på svart hår, men på ålderdomen svart sammetsband
kring silverhår.
Den intressantaste bland lärarna på Askov var dock den berömde
fysikern La Cour, som hade professors titel och eljest sysslade med både
upptäckter och praktiska uppfinningar inom elektricitetsläran. Hans höga
tänkarpanna och hans mörka, sydländska och oregelbundna ansikte
glömmer man inte. Hans släkt härstammade från ett franskt hugenottiskt
syskonpar som på 1500-talet flytt och gift sig i Danmark, där det franska
inslaget sedan alltid trivts väl tillsammans med det danska. Ett par kilo-
meter söder om Askov, tätt vid Kongeån, som då var gräns till det av
tyskarna tagna Sönderjylland, fanns en fortsättningsskola i Skibelund för
sönderjydska barn, som behövde utbildning i danska ämnen, och denna
skola hölls av familjen La Cour Pedersen, där en blond vikingatyp
passade förunderligt väl ihop med en mörk fransyska med aristokratiska
drag.
Under de veckor jag vistades på Askov cyklade jag en gång ned till
Kongeån och sam över utan baddräkt, då stränderna såg fullkomligt
fridfulla ut. Men jag hade inte väl kommit över, förrän jag till min
förfäran upptäckte ryggen av en grön tysk gendarm på andra sidan och
fick brått att simma tillbaka. Kirsten, Anna och jag bodde på samma
ställe, nämligen hos professorskan Molbech som var nästan blind. Fast
hon hade fyra barn, hörde hon till de mest ensamma kvinnor jag någonsin
råkat. En son var förvaltare på en stor egendom i Sörmland, en dotter
var nunna i Rom och en dotter gift med den franske katoliken, författaren
Leon Bloy, som Marika Stjernstedt skildrat i sin roman »Sneckenströms»
och som levde utfattig och i ständig polemik med både meningsfränder och
motståndare. Minst gemenskap hade hon dock med den dotter som fanns
i hennes omedelbara närhet — hon var nämligen gift med en bonde i
trakten och hade till den grad gått upp i att vara bondkvinna, att modern
knappast mer kände sig förstådd av henne.
Den av lärarna, som vi hade den största trevnaden av, var en känd
»nordisk språkare», Marius Christensen, som var outtröttlig att gå sven-
skar till handa i råd och dåd. Nu erfor jag första gången den stora språk-
liga svårigheten i umgänget mellan danskar och svenskar, nämligen det
gnisslande ljud, som kallas »stöten» (= Stödet). När jag efter många år i
en dansk grammatik fann att samma ord med »stöten» kan bli ett substan-
tiv, medan det utan »stöten» blir ett verb — då resignerade jag fullständigt
från tanken att kunna lära mig ens förstå danska riktigt. När jag nu vid
en utfärd ansåg mig som representant för mitt land böra saga ett ord
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
