Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PARENTES OM MÜNCHEN OCH GAGNEE
mycket mera. Luften var tjock av tobaksrök och sorl, och jag som i mitt
eget land aldrig behövt föra någon kamp för föreningsrätt, tyckte nästan
att de tyska kvinnorna borde ha ryggat tillbaka för sällskapet.
Så kom världskriget och därmed nya krav på Ellen Ammanns idealitet.
Sin tyska fosterlandskärlek fick hon nu gott tillfälle att visa. När en
radikal tyska vid krigsutbrottet beklagade sig för henne över den stigande
krigspsykosen, utbrast Ellen till hennes fasa, att hon hade fyra söner
i kriget, men att hon önskade att hon haft tjugu att offra för Tysklands
sak. Bakom dessa ord låg dock mer än patriotism: katolicismen är ju
framför allt en offerreligion, en »inre beredskap», som hon brukade säga.
För sina familjebekymmer hade hon förövrigt aldrig någon tid: de
närmare tjugu officiella och enskilda kommittéer, där hon spelade en
roll, fick ersätta privatliv under mannens och sönernas frånvaro. Genom
sitt arbete i Folkhushållningskommissionen blev hon i stånd att leda den
bajerska husmodersrörelsen, vilken särskilt under efterkrigstiden blev en
ovärderlig faktor för bondhustrurnas träning till offentliga intressen. Det
var på detta sätt som Bajerns katolska kvinnor vid revolutionen genast
var färdiga att sätta in två kvinnor i riksdagen och sex i bajerska lant-
dagen. Ellen Ammann var den första kvinna som, tillsammans med en
socialdemokrat, invaldes i lantdagen.
Under 14 år stod hon som medlem av »Det bajerska folkpartiet».
Genom sin praktiska duglighet och sin godlynta humor vann hon både
bönder och socialdemokrater. Under de första upprörda åren fick hon
också ett par gånger direkt ingripa i rikspolitiken. Så var det hon, som
en natt 1920 genom sitt modiga uppträdande tillsammans med sin man
i Münchens kaserner lyckades hindra de bajerska officerarna från att
biträda den s. k. Kappkuppen i Berlin — ett försök att kasta Tyskland
i armarna på en ytterliggående reaktion. Och 1923 spelade hon —■ varnad
genom några unga nationalsocialisters lösmynthet, en roll vid avvärjandet
av den Hitlerkupp, som var nära att genomföras i München. Den tyska
manligheten tillät inte pressen att meddela sådant! Då fick Hitler en
sådan respekt för hennes duglighet, att han efter sin fångenskap
gjorde en visit och erbjöd henne en plats i sin ministär, om hon ville
föra in Katolska kvinnoförbundet under nazismen, vartill hon naturligtvis
nekade. Fast hon respekterade nationalsocialisternas fosterlandskärlek,
kunde hon aldrig gilla deras antisemitism och deras bristande blick för
andliga värden, och inför den stigande reaktionen mot kvinnoinflytandet
började hon slutligen undra om inte kvinnorna genom ett eget parti borde
försäkra sig om en starkare representation. Vad hon under en lång social
verksamhet fått se av maskulin råhet kom henne stundom att se mörkt
på Tysklands framtid. I tal och skrift opponerade hon i äkta katolsk
anda mot den moderna sexualåskådningen, speciellt i fråga om preventiv-
2II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
