Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
medel och fosterfördrivning, som hon ansåg förnedra kvinnan genom att
förvandla henne till männens njutningsmedel. I stället upprättade hon en
talrikt besökt byrå för äktenskapsrådgivning.
På kvällen den 22 november 1932 skulle hon i lantdagen hålla ett stort
tal för statsunderstöd åt fattiga, barnrika familjer. Dagarna förut hade hon
känt sig frisk, men hon hade inte talat länge, förrän rösten blev allt
svagare; mot slutet var endast de närmast stående i stånd att höra henne.
Återkommen till sin plats, sjönk hon plötsligt åt sidan : hon hade fått en
lindrig hjärnblödning. Hon hann känna igen sina anhöriga och tillropa
dem ett »Kopf auf», innan hon efter ett par timmar dukade under för
ett nytt anfall. En god bråddöd fick hon, det lyckligaste för en människa
med hennes energi. Begravningen blev en högtid i München. Inte bara
kardinalen och det högre prästerskapet, utan även ministerpresidenten
och flera ministrar deltog, vidare lantdagens talman och partichefer,
stadsfullmäktige och partierna med sina fanor. Mest rörande säges dock
ha varit att se de fattigas oförställda sorg.
Sex ordnar, däribland den påvliga »Pro ecclesia et pontifice», visade
den allmänna uppskattningen av Ellen Ammanns arbete. Egentligen hade
hon också gjort sig förtjänt av någon svensk utmärkelse, ty hon och
hennes man hade inte sällan uppfyllt en konsuls skyldigheter gentemot
resande svenskar, och hon hade som edsvuren tolk för svenskar vid de
bajerska domstolarna ofta fått hjälpa sina landsmän. Sitt gamla fädernes-
land besökte hon varje år, innan depressionen satte stopp för resor, och
hon var lycklig, när hennes mor förvärvat en bit av den svenska skärgår-
dens bergknallar, där hon kunde sätta upp ett krucifix. »Fader vår läser
jag alltid på svenska», sade hon en gång med ett vemodigt leende till
mig, »det finns ju så få katoliker, som kan det språket.» De av hennes
barn som haft tillfälle att vistas i Sverige, talar också svenska flytande.
Redan 1933 utkom hennes biografi, av en bland hennes vänner,
Baronin Amelie von Godin, i München, och till och med för hennes
närmaste har det varit en överraskning att se hur mångsidig hennes
verksamhet varit. Och för svenska kvinnor, som så sällan när det gäller
offentligt liv får någon ur sina egna led att se upp till, bör det kännas
uppbyggligt att se vad en svensk kvinna kunnat duga till utanför Sveriges
gränser.
Ellen Ammann skrev en gång om sig själv: »Som barn tyckte jag om
att segla i storm — får väl lära mig att älska storm i livet också.
I mig strida två naturer, den kontemplativa och den verksamma — jag
ville så gärna åstadkomma en rättvis fördelning av energien och tiden
på båda. Franciscus lärde det till sist — därför tycker jag så mycket om
honom.» Stundom klagar hon över att hon lever för intensivt: »Vi står
i Guds hand, men ibland klämmer han åt oss duktigt. Livet är nästan för
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
