Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PARENTES OM MÜNCHEN OCH GAGNEE
strävsamt ibland. Jag måtte vara mycket dum, men jag förstår ej, att
det ska vara svårt att dö och få vila. Då förstår man ju vartill allt
strävande är — nu tror man väl, men då vet man varför alla lida.»
Men ännu tjugu år senare blir hon medlem av lantdagens statsutskott
och har 4 till 6 timmars sammanträden tre till fyra gånger i veckan...
En frisk humor utgjorde mellanlänken mellan vemod och glädje i
hennes väsen och kunde framkalla ett leende av om jag så får säga
oskyldigt okynne över hennes eljest så allvarliga ansikte. I förhållandet
till prästerskapet var hon lika otvungen och naturlig som alltid. Det var
vid den tiden, som Katholischer Frauenbund började ta upp kvinnofrågan
på sitt program, och när jag var förvånad över att katolska präster kunde
vara med på till och med kvinnans rösträtt, fick jag till svar: »Ser du,
vi uppfostrar våra präster, vi» — sagt med en betoning och ett leende,
vars udd jag naturligtvis fick ta åt mig bäst jag gitte. Hade hon varit
man, skulle hon nog själv ha blivit präst, och i min roman »Daniel
Malmbrink» har jag också försökt att skildra henne sådan jag tänkt mig,
att hon då skulle varit, nämligen i den engelske prästen Frank Lorrimers
gestalt. Hon ägde i en högst märklig grad den godhetens och renhetens
enkla självklarhet, som väl i dessa orostider är det mest behövliga — och
sällsynta — av allt.
En av hennes vänner berättade hur Ellen en gång för en präst fram-
kastat, att den heliga Birgitta borde bli det lämpligaste skyddshelgonet för
Kvinnoförbundet, men att denne därpå leende svarat, att det borde hon
själv bli. När hon en gång bad mig läsa psalmen »Veni Sancte Spiritus»,
utan att veta att den finns i svenska psalmboken, skänkte jag henne en
dylik. Luther hoppades hon få se i himmelen — »vem vet om han ej är
där en gång och inte jag» .. . Direkta omvändelseförsök gjorde hon inte
på annat sätt än att hon lät mig se in i det vackraste av katolskt
fromhetsliv, men därigenom har hon gett mig rika inblickar i en skönhets-
värld, som jag alltid kommer att vara henne tacksam för.
Den 14 juli skriver jag från München :
–––– Jag tycker att jag levat månader under dessa veckor, så rikt och om-
växlande i yttre och inre bemärkelse har det varit. Jag har gjort fem längre ut-
flykter utom München, bland annat en till Regensburg, där jag sett massor av
gamla kyrkor. Ellen har dock gjort starkaste intrycket på mig av allting, och katolicis-
men hos henne förefaller mig ha mena än existensberättigande. Om jag ibland far ut
mot katolicism småler hon bara åt mig och ser överlägset moderlig ut.
München tilltalade mig i hög grad ; de nyare i klassiska stilarter
uppförda byggnaderna gjorde ett lugnt och reellt intryck — här slapp
man dock barocken. Bäst trivdes jag under heta sommardagar nere vid
Isar, där det blågröna vattnet forsade fram så friskt, att man blev
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
