Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
svalkad bara av att se på det, och hela flottar med tyrolklädda människor
färdades där fram om söndagarna med musik. Det hade sina svårigheter
innan jag kom underfund med den bajerska dialekten, fast pojkarna
Ammann gjorde sitt bästa att sätta mig in i den — det var ju bara
att komma ihåg att b, d och g här uttalades som p, t och k.
Särskilt minns jag Ammanns eget sommarställe vid Starnbergsjön,
alldeles mitt emot minneskapellet över den sinnessjuke kung Ludvigs
självmord. Det vackraste var dock de överväldigande »molnen» jag
plötsligt upptäckte söderut, tills jag på Ellens och Ottomars förstulna
leenden förstod att det var de bajerska Alperna. När Ellen efter
skolornas avslutning skickat hem man och barn till mormodern i
Sverige, företog vi en kombinerad bussfärd och fotvandring till Mitten-
wald och Partenkirchen, där jag upplevde formliga extaser av skönhets-
njutning — jag hade ju aldrig varit i Schweiz och Tyrolen.
Även i Ellens aristokratiska umgänge bland spetsarna av Katolska
kvinnoförbundet fick jag en inblick, inte minst i Münchenkommendanten
greve Montgelas stilfulla hem. Efter vårt besök där kom Ellen och
jag överens om att man i Tyskland måste umgås i adelskretsar för att
träffa på den hemförfining, t. ex. uppassning vid bordet, som i Sverige
var vanlig i den bildade medelklassens hem. Bristen på skönhetssinne slog
mig som påfallande i Tyskland, och hade jag vid den tiden läst Maurice
Barrés hatfulla »Colette Baudoche, Une fille de Metz», skulle jag säker-
ligen ha skrivit under den. Eller vad skulle man säga om folk, som
kunde servera skinka, upplagd ända till randen av tallriken? Ett annat
slags smaklöshet, fast av katolsk art, var Kristusskulpturen med bröstet
uppfläkt, så att det röda hjärtat kontrasterade mot den vita gipsen.
Det var första gången jag fick en inblick i Sacrécœurbildens sensuella
fantasi. I Ellens hem fick jag också för första och enda gången i mitt liv
uppleva en dominikanmunk i vit kåpa och sandaler, ivrigt talande franska
vid frukostbordet.
Känslan av att man bland katoliker alltid till hälften lever i en annan
värld följde mig beständigt under dessa veckor. Ibland var jag tacksam
för att jag från mitt fönster, Theresienstrasse 25, hade en protestantisk
kyrka, S :t Lucas, framför mig till en påminnelse om vart jag verkligen
hörde. Ett par gånger gick jag också i protestantisk gudstjänst och fick
därifrån med mig orden: »De lador måste vara tomma, där Gud skall
kunna bärga in sina skördar.» Men det slog mig naturligtvis hur ultra-
protestantisk gudstjänsten måste bli i ett land med två religioner: här
reste sig församlingen alltid till bön i stället för att luta sig ned. På mig
verkade också guldbokstäverna på den största protestantiska kyrkan,
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
