Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
......... - mr...... 1 Imme
EN PARENTES OM MÜNCHEN OCH GAGNEE
»Gottes Wort bleibet in Ewigkeit», nära nog som Luthers näve knuten
på bibeln.
Ellen hade säkert många rådplägningar om mig med sin biktfar denna
tid, men hon dolde heller aldrig att hon ville göra mig till katolik. På
detta sätt fick jag en inblick i biktens bästa sidor, som kanske inte många
protestanter får tillfälle till. Det skadar inte att själv ha fått erfara den
starka dragning som den sakramentala inställningen alltid utövar på
sensuella naturer. När jag på tal om den katolska nattvardsläran —
brödets förvandling och tillbedjan av hostian — sade någonting om
faran för avguderi, svarade Ellen: »Men hostian är ju Gud själv.»
Då kunde jag bara fråga hur en katolik någonsin på allvar kunde sörja,
när han endast behövde gå in i närmaste kyrka för att se Gud ansikte
mot ansikte.
Det var nog i mer än ett avseende hög tid att jag lämnade München:
på nattresan genom Tyskland hade jag fått med mig en liten latinsk
bönbok, sedan gammalt flitigt förstreckad av Ellen och nu av henne
försedd med påskriften »In coelis nulla separatio» — I himmelen ingen
skilsmässa. Varför jag trots all dragning till katolsk mystik ändå inte
velat gå över, har jag tämligen noggrant gett besked om i mina två
böcker »Bland nutida jesuiter och hugenotter» och »Katolskt och protes-
tantiskt». Det har mest varit politiska skäl, eftersom katolicismen inte
bara är en kyrka utan också en stat, och till på köpet vill vara universal-
staten !
Efter besöket i München reste jag nästan direkt till Gagnef, där Anna
då var före mig. Härmed inleddes en lång följd av somrar, då jag
i hjärtat av Dalarna, som ju också var min fars land, fick en ersättning
för Barkarö. Det började med Adelborgarnas bosättning i Gagnef 1907,
sedan målarinnan Ottilia förälskat sig i trakten och hennes äldre systrar,
Maria och Gertrud, som 50-åringar tagit avsked från sina respektive ar-
beten på Handarbetets vänner och Fredrika Bremer-förbundet. Dåtidens
kvinnor åldrades tidigare än nu, då man behåller sin verksamhet ända till
70-årsåldern och ännu längre. Efter några år sålde också Claras båda
vänner, Anna och Lotten Falk sitt lantställe på Dalarö och började 1913
bygga sig en rundtimmersstuga i närheten av »Adelborgen» i Gagnef, där
Clara fick sitt hem till döddagar och blev närmaste granne till Adelborgs.
Och trots att Ottilia var yngst av de tre systrarna, står hon ändå för mig
som slottsfrun på den röda herrgården nedanför Tallbacken.
I Kalmar kyrka i Uppland finns en takmålning från årtiondena närmast
efter Engelbrekt, då den svenska hembygds- och klasskänslan först började
vakna till medveten fosterlandskärlek. Den föreställer en bonde och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
