Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
riddersman, som tillsammans haller det svenska riksvapnet, och därunder
står en latinsk vers :
Gentes, scitote,
vicinæ sive remotæ,
quod claret Svecia
plebeque militia,
vilket på svenska betyder så mycket som: »Släkter, veten det, nära och
fjärran, att Sverige strålar genom bönder och ridderskap.» — Den bilden
skulle kunna passa lika bra i Gagnefs kyrka, fast ridderskapet då borde
representeras av Ottilia Adelborg. Till den grad har hennes kraftiga
silhuett och högvuxna gestalt småningom smält samman med denna dala-
socken, att jag helst ser henne framför mig, så som hon står, ordnande
och styrande, på socknens strax ovanför hennes hem liggande Minnesstuga,
som till stor del, liksom hemslöjdens återupplivande i trakten, varit hennes
verk. Där på sluttningen ned mot Dalälven med de vågiga bergen i fjär-
ran var det som hon med sina systrar redde sig ett hem, som i gediget
aristokratiskt kynne har icke så litet kvar från sjöofficershemmet i Karls-
krona, där hon tillbragte sin barndom. Redan mellan konstakademien och
Gagnefstiden hade hon hunnit med en konstnärlig gärning. Barnen kände
nog redan då lite varstans till hennes namn, som genom de talrika över-
satta upplagorna av Prinsarnas alfabet och Pelle Snygg gått ut över en
stor del av den germanska världen. Och sedan har två nya bilderböcker
(av 1924 och 1925) garanterat henne en popularitet, även när hennes små
beundrare blivit stort folk. De grälla färgerna, som var vår barndoms för-
tjusning, men stötte oss tillbaka, när vi blev äldre, har aldrig riktigt varit
Ottilia Adelborgs kulör, och det märkligaste är, att detta förfinade färg-
sinne fullt fått utvecklas just i det färgrikaste landskapet med den färg-
rikaste folkdräkten.
Hon hör till de många kvinnor av äldre generation, som först sent
vaknat till självmedvetandets lycka, den Geijer kallar »en kraft, som
begynner känna sig och därav har sin glädje». Nu myllrar det i hennes
skissböcker av skinnklädda gubbar och gulkoltade ungar — de sorters
folk, som lämpar sig bäst för kärleksfull humor. Och deras dräkter ham-
nar småningom i Minnesstugan, där folket lär sig att uppskatta vad
man förut smått skämdes för. Jag skall aldrig glömma hur vi en gång
tillsammans stod och såg på en räfsande gubbe, som försökte slita ut sina
granna knäbroderade brudgumsbyxor på slåtterarbete nere vid flottbron.
»Den som finge dra av honom byxorna ändå», suckade Ottil med ögonen
lysande under det vitlockiga håret av samlarens rovlystnad och en flick-
unges okynne. Hon var då åtskilligt över femtio år och hade först vid
den tiden börjat finna den slags konstnärliga produktion, som blivit hennes
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
