Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PARENTES OM MÜNCHEN OCH GAGNEE
egentliga. I de bägge Gagnefsböckerna, Från gagnämäns näs (1908) och
Dnlritningar (1920), har hon med både målning, ritning och ord ånyo
väckt liv i dalvisans gamla goda klang:
Om sommaren sköna, när marken hon gläds
vid Dalatvåälvarne vida,
från Tunaåstranden åt gagnämäns näs
så fagert är där då att rida.
Men Ottilia Adelborg har inte bara sommarsolens glöd och vinter-
snöns glitter på sin palett — hon har också detta obeskrivliga grålila, som
kan ligga så trist och dämpat över en fallfärdig uthuslänga i en av Da-
larnas kringbyggda bondgårdar. I Grans, boken om »en by som varit»,
har hon ur graven trollat fram »den gamla goda tiden» med dess myckna
onda skrämt och Blåkullafärder och avrättningar. Hon har, som Gagnefs-
gummorna i boken, spunnit minnenas trådar »ansols till varp och rätsols
till väfte», men den varpen heter poesi och det väftet heter hembygds-
kunskap. Och dessa båda i förening har också lett henne rakt fram till
det, som är grunden och kärnan i all verklig och inte bara av barnsligt
herrskapsfolk tilltotad allmogestil, nämligen religionen. Hennes uppteck-
ning direkt från folkmun om läserirörelsen, då man hade »en dålin
präst som söp», och om gumman som reste till Landsens fader och fann
slottet lika fint som Guds rike — är i sift slag enastående. Hon har i den
vägen sett djupare än de flesta folklivsskildrare, och förklaringen ligger
nog — som allt Guds ord dolt för de visa och förnumstiga — i hennes
egen iakttagelse av Gagnef. Hon har sett, att det att bo där »är som
att bo på en stor gyllne slätt, där himmelrikets portar stå vidöppna. Det
är som en psalmbok med guldpärmar och guldsnitt, där vart blad har det
klaraste pränt i guld.»
Sådan har också hennes egen konst blivit, både tavlornas och livets.
Fast konst är ju ett fattigt ord. Det kommer av kunna, och kunna kan
man lära sig, men Ottilia Adelborgs levnadskonst har vuxit fram, närd
av Östersjöns havsvind och Dalarnas mylla. Just hennes fäderneärvda
stilkänsla är det, som oemotståndligt dragit henne till den äkthet, som är
bondekulturen egen. Därför är det, som hon för tanken framkallar allt
det starka, lugna, bärande i de svenska värdena, allt det, som ännu gör
det sant,
quod claret Suecia
plebeque militia.
. Och därför har vi glädje alltjämt i Gagnefs kyrka av hennes 74-års-
målning, S :t Göran och draken.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
