Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
Efter vistelsen i en fäbod vid sjön Gimmen med Ottil och hennes vän,
fru Anna Behm, gjorde min vän Anna och jag en båtfärd på Siljan till
Mora, Orsa och Leksand, innan vi kunde slita oss från Dalarna. Natur-
ligtvis hade jag släpat lite katolicism med mig även dit: jag kastade läng-
tansfulla blickar på den under vardagarna stängda kyrkan, och med Ottil
och hennes syster Maria planerade jag en liten bönbok med hymner
från olika håll, illustrerad av de bägge konstnärinnorna med miniatyrer i
medeltida stil.
RÖSTRÄTT 1908—1910.
När jag kom hem till Stockholm den 8 augusti 1908 hade den nitiska
Signe Bergman redan skickat mig en formlig bannbulla över alla stackars
rösträttskvinnor, som vågat ta någon semester under rötmånaden, och
nu haglade det uppdrag, särskilt därför att vi måste skaffa oss möjlighet
att tala på den kommunala valrörelsens möten. Själv talte jag i Södertälje
och på flera möten i Närke.
Under rösträttsresorna fick jag naturligtvis många vänner, sådana som
telegrafisten och stadsfullmäktigen i Filipstad Ottilia Marin, som jag en
tid stod i tät brevväxling med. Eller fru Eleonora Odencrantz i Borås —
hon som med sin outtröttliga energi hade sin hand med i allt det bästa
som utfördes i socialt avseende i hennes stad. Eller gästgivarmor i Råneå
— hon som resolut ställde sitt FKPR i högerns tjänst och för övrigt
assisterade den ordinarie barnmorskan i hennes alltför påfrestande tjänst,
fast hon egentligen var utbildad småskollärarinna. Aldrig glömmer jag
kvällen i Råneå, där snön låg jämn över Norrbottenslätten och hon bjöd
mig på kaffe med våfflor i storstugan för att ostörd få tala politik och
all världens ting med mig. Kl. II stack gubben hennes in huvudet och
förkunnade: »Nu går jag och lägger mig», varpå hon nästan lite otåligt
svarade: »Ja, gör du det!» — varpå vi fortsatte vårt samtal till midnatt.
Den mest ’betydande vän, som rösträttsrörelsen skänkt mig, kom dock
från Visbyföreningen, som hade den yppersta ledning man kan tänka sig,
nämligen landshövdingens syster, fröken Kerstin Wall, som 1907 grun-
dade föreningen och över huvud taget hade alla slags kvinnoärenden om
hand på Gotland. När jag första gången kallades till Visby, hade jag
en egendomlig förkänsla av att där väntade mig någonting gott, och min
förväntan slog inte fel : mellan den 11 år äldre Kerstin och mig uppstod
ganska snart en vänskap, som alltjämt varar och gett mig något av det
bästa i livet.
Kerstin Wall är kanske den lugnaste och sundaste bland mina vänner
och följer ännu vid 90 år med all nyare litteratur och politik. Hon hade
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
