Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En parentes om München och Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
att brodern hade blivit konfirmerad för min mors lärare dr Rothlieb, som
var helt ung på 40-talet, men mycket gammal på 70-talet. Och deras vän-
skap med hans efterträdare kyrkoherde Kaisers familj väckte mina min-
nen från gymnasietiden, då jag ofta hörde honom predika i Tyska kyrkan.
Nu nalkades LKPR:s centralstyrelsemöte i Örebro på nyåret 1909,
och Anna Whitlock måste av hälsoskäl avsäga sig ordförandeskapet för
Landsforeningen. Tankarna på efterträdare gick till fru Broomé, som
jag hade största förtroendet för, trots hennes radikalism, till landshöv-
dingskan Boström, Ann-Margret Holmgrens syster, och till mig. Jag
hade kommit dverens med Signe Bergman att vi skulle sköta ordförande-
skapet på mötet, men sedan? I ett brev till Kerstin Wall den 17 novem-
ber uttalar jag mina åsikter mycket öppet:
Ibland undrar jag om ej min antipati mot de konservativas hela läggning för mig
åt liberalt håll. Ett par längre samtal med min förre historielärare i Wallinum, arki-
varien Westnin och med grevinnan Eckermann i igår ha nästan rågat måttet. De
båda som bättre känna högerkretsarna än jag ha intet hopp om denna generation
och säga att den bara predikar : »Après nous le déluge.» Utlandet föraktar oss, under-
klassen vill ej försvara landet och överklassen tänker bara på pengar ! Om inte
Hjärnes skepsis gått mig i blodet så skulle jag kanske vara socialist nu. Visserligen
sutte jag då inte här i Åhlinum, men nog kan jag leva på min penna! Kvinnosaken
är det enda i svensk politik jag tror på — därför kan jag också handla därvidlag.
Men är det inte egentligen en olycka att ha en sådan skeptiker som Hjärne till sin
andlige far?! Sådana här inre uppgörelser, mest i politiska frågor, laborerar jag
nu ofta med och undrar ibland, om jag skall skriva ned dem. Men Gud vet, om dylika
eruptioner någonsin medföra något positivt.
Du får inte tro att jag känner mig olycklig eller misströstar om mig själv. Jag
tror nog jag duger till en del saker, men vad hjälper det, om jag ej kan lyfta
Sverige ur gängorna. Och de hyggliga av högern ! Ack 1905 är just en illustration
till vad de förmå. Just deras specifikt svenska lojalitet gör dem så initiativlösa, att
de i stället för att rädda en drunknande, hellre skulle springa runt efter en polis
vars skyldighet det är att göra det — eftersom de inte händelsevis ha på sig en
stämplad pappersfullmakt.
I nästa brev känner jag mig emellertid vida mer harmonisk:
Skall jag ha ansvaret, duger jag väl också till det — hoppas att det inte är egen-
kärlek utan tro bakom dessa ord!
Vad som ytterligare uppmuntrade mig var ett brev från Selma Lager-
löf av den 19 nov., där hon tackar för min Geijerbok, och medsänder »En
saga om en saga» med vad jag kallar »den underliga påskriften» : »med
beundran och tacksamhet» :
»Det är framför allt Ert kloka och vidsynta arbete för kvinnosaken, som väcker
min beundran. Jag minns hur ofta Esselde satt och undrade vem som skulle bli
ledare av vår sak efter hennes död. Vad hon skulle ha varit lycklig, om hon hade
haft Er att tänka på !»
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
