Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösträttsrörelsen 1909 och följande år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYDIA WAHLSTRÖM
betänklig grad, hur partierna betyda mer än sakkunskapen. Följden härav kan icke
bliva annat än att makten allt mer lägges i den hand, där sakkunskapen måste vara till
finnandes, nämligen iregeringens.
Men för kvinnorna kan knappast en farligare situation tänkas än om denna över-
flyttning av makten till regeringen skulle få passera, innan de fått den ringaste med-
bestämningsrätt över representationens sammansättning. Kvinnan bleve nämligen i
så fall icke lämnad ens i samma ställning som förut, utan »från dem, som intet haver»
bleve taget »också det hon haver». Regeringen skulle då komma att småningom till-
ägna sig reglerandet av de områden, som hittills varit lättare åtkomliga även för
kvinnlig omdömeskraft och erfarenhet. Vi ha ju sett, hur skolväsende och sociala
frågor redan nu alltmer dragas under statens hägn. Men på detta sätt blir ju området
för »kvinnans stilla inflytande» allt mera minskat. Och finge en blivande regering
övervägande socialistisk anstrykning, så komme ju staten antagligen att göra in-
trång även på hemmets och hemuppfostrans område. Men i en sålunda vederbörligen
maskuliniserad stat komme Demosthenes’ naivt cyniska ord om grekerna åter att få
gällande kraft: »Taga vi oss hustrur, så är det för att få dugliga hushållerskor
och barnaföderskor» — några andra uppgifter bleve nämligen i så fall knappast
kvarlämnade åt kvinnan.
Att förekomma en dylik tillbakagång beror dock framför allt på kvinnorna
själva, och härvidlag är icke allt sagt genom ropet på kraftigare agitation. Det finns
ett annat ord, som mindre passar för torgen och gatorna än för det inne livets
stillhet, men som, därest man en gång fått ögat därpå, kvarstår för blicken med
något av allvaret i Amiels yttrande, att »blotta aningen om en plikt är bindande». Det
ordet heter självuppfostran.
Att detta resonemang var vad man i dåtidens liberala kretsar kallade
högersynpunkter, var nog självklart.
Nu nalkades även ett avgörande för min egen ställning till rösträtts-
rörelsen — den hade småningom, från år 1907, tagit så gott som all den tid
jag skulle ha velat ägna åt vetenskap, och även mina populärvetenskap-
liga föreläsningar hade alltmer börjat gå i kvinnosakens tecken. På cen-
tralstyrelsemötet i Örebro januari 1909 lät jag mig ändå väljas till ord-
förande för LKPR och ställdes därigenom i spetsen för hela rörelsen. Så
länge man för högerns skull måste fasthålla vid neutraliteten, var jag
med min bokstavligen »moderata» ståndpunkt den enda garantien för att
högern inte direkt skulle vända sig emot oss. Och då jag inte ville lämna
rörelsen för tidigt i vänsterns händer — fast det syntes mig självklart,
att den förr eller senare skulle hamna där — ansåg jag det vara min
plikt att stanna. Men det var inte med någon entusiasm jag gjorde det.
Jag kände nog att jag av mina liberala Stockholmskamrater närapå be-
traktades som ett nödvändigt ont inom rörelsen. När Signe Bergman
ringde mig i telefon, började hon vanligen med ett : »Nu behöver vi ett
uttalande av dig» — med en tonvikt på vi och dig, som med eller mot
hennes vilja ställde oss i motsatsförhållande till varandra. Med Anna
Whitlock var det ändå värre, ty hon misstänkte att jag spelade under
täcke med högern.
Jag var verkligen den inbitna landsortsbon med bondeblod och bonde-
tröghet inom mig själv. Men därtill hade jag fått en mans utbildning,
som gjorde mig skeptisk åt alla håll, utan att ändå väsentligt inskränka
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
