Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösträttsrörelsen 1909 och följande år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÖSTRÄTTSRÖRELSEN 1909 OCH FÖLJANDE ÅR
på min religiösa tro. Jag var efter fattig förmåga helt enkelt som Hjärne
själv — »en förtröstansfull skeptiker».
Och ändå visade jag till liberalernas häpnad alls ingen benägenhet att
gå åt det extremt konservativa hållet, ty med den riktningen hade jag
ännu mindre gemensamt än med den liberala. De temöten som fru
Dyrssen anordnade för att jag skulle få tala till societetens damer, gav
mig just ingen respekt för den s. k. överklassens kvinnor. »Prinsessan
Eminée (turkiska ministerns hustru) var med», skriver jag från ett dylikt
möte, »och för övrigt en hel del mestadels osympatiska eller dumma an-
sikten : de som såg snälla ut verkade inte klyftiga, och de klyftiga såg inte
snälla ut». Dåtidens oformliga fjäderprydda hattar och muffar, som
man då skulle gå med inne på visiter, gjorde samlingen ännu mera gro-
tesk. Fru Anna Wallenberg, A. O. Wallenbergs änka, var den enda som
imponerade. Efter mitt föredrag fick jag över mig ett otal enfaldiga och
konventionella fraser. »När fru Dyrssen beklagar sig för mig över 12
middagar på 14 dar, begriper jag verkligen, att jag har en lycklig och
fri ställning, som slipper prata strunt större delen av min tid. Trots allt
tror jag, att frälsningen förr kommer från socialdemokratien än från
societeten med dess väl underhållna och arbetslösa kvinnor.»
Lyckligtvis fann jag snart att min uppfattning delades till och med av
högerkvinnor, sådana som fru Lizinka Dyrssen och fru Ebba von Ecker-
mann. I fru Dyrssens hem råkade jag också hennes man, sjöministern och
amiralen, och kom därigenom att helt privat göra mitt enda försök att söka
påverka honom som medlem av en högerregering för påskyndande av den
kvinnliga rösträttsfrågan.
Nu började det emellertid visa sig allt svårare att uppehålla neutrali-
teten, som jag ju skulle vara en garanti för. De bägge vänsterpartierna
hade upptagit kvinnlig rösträtt på sina program, och högern hade följakt-
ligen blivit allt avogare stämd. Men socialdemokraterna började bli ängs-
liga för att de borgerliga rösträttskvinnorna tänkte skilja deras kvinnor
från sitt parti, och detta fick jag som ett slags »moderat vågmästare»
snart känna på. När jag som landsforeningens nyvalda ordförande ledde
en kungauppvaktning 12 januari 1909 — där kungen påtagligen var lika
generad som jag och dessutom led av ryggskott — påminde jag honom
helt naturligt om hans farfars utpräglade kvinnosaksintresse. Oscar I hade
ju, inte utan starkt motstånd i statsrådet, genomdrivit våra första viktiga
reformer, den lika arvsrätten och giftorätten, näringsfriheten och myndig-
heten för kvinna. Men jag fann snart, att dessa ord i talet till kungen av
socialdemokraterna, som inte kände till vår nyare historia, uppfattades
som rena servilismen.
Först med rösträttsrörelsens uppkomst var det som jag fick personlig
beröring med socialistiska arbetare, d. v. s. med deras hustrur, som de
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
