Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösträttsrörelsen 1909 och följande år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7117110777 1 " "9 • ; . . 2 vä k
LYDIA WAHLSTRÖM
olika FKPR alltid var ivriga att få in i sina styrelser och som talare på
våra möten. På detta sätt var det jag lärde känna fru Amanda Horney och
de bägge senare riksdagsledamöterna Agda Östlund och Ruth Gustafson.
Den som gjorde starkaste intrycket på mig var dock fru Erika Lindqvist,
och oss emellan uppkom snart en vänskap, som lärde mig mer än någon-
ting annat om den dåvarande arbetarrörelsens psyke. Där levde många
ännu i hatets och misstrons period, övertygade om att överklassen vält-
rade sig i rikedom och lättja. Fru Lindqvist berättade för mig, att det
funnits en tid, då hon rent av tyckte att »det var otäckt att snudda vid
en överklassmänniska på gatan». Men så upptäckte hon plötsligt just ge-
nom rösträttsrörelsen hur lyxfritt och arbetsamt den bildade medelklassen
levde, i synnerhet kvinnorna, som under den dåvarande ioo-gradiga ska-
lans period sällan kom upp till mer än 7 röster vid de kommunala valen.
Egendomligt nog fäste sig denna socialdemokratiska kvinna mest vid
de konservativa bland sina rösträttskamrater, nämligen fröken Adelborg
och mig. I själva verket uttalade hon öppet sin misstro mot de liberala :
»De klappar och smickrar oss alltid, men de menar nog inte så mycket
med det», yttrade hon en gång, närmast med tanke på dem hon råkat i
föreningen Studenter och arbetare, som nu hade sina glansdagar. Den
största artighet hon kunde ge oss var för övrigt den, att vi hade en sådan
känsla för rättvisa, att om vi hade upplevat detsamma som hon, som se-
dan 14-årsåldern hade slitit ont på Barnängens fabriker, så skulle vi varit
ännu ivrigare socialister. Hur stark klasskillnaden då ännu var, förstod
jag bäst på hennes häpna utrop, när Anna och jag en gång besökte henne
i hennes bostad : »Något sådant har aldrig hänt mig, sedan min gosse dog,
för då kom doktorinnan Laurent upp till mig.»
Vilken kritisk natur fru Lindqvist var, upptäckte jag särskilt när hon
en gång kom upp för att låna nationalekonomiska böcker. »För jag har
kommit underfund med», sade hon, »att våra karlar nog inte har så myc-
ket reda på de där sakerna. Jo, Branting och Carleson förstås, men de
andra säger mest efter dem och vet ingenting själva.»
Det blev för mig personligen en kännbar förlust, när Erika Lindqvist
efter en kortare sjukdom dog redan 1906 vid bara 43 års ålder. Vid hen-
nes begravning yttrade jag några ord på rösträttsföreningens vägnar om
att hon hörde till de få ledarnaturer, som har blick även för felen hos
sina egna och inte bara för motståndarnas brister.
Fru Lindqvists död berövade mig den enda personliga vänskap jag
hade bland socialdemokraterna. Hon kunde inte ersättas av Anna Johans-
son-Visborg, som i april 1908 förmådde mig att tala på Folkets hus och
över huvud taget visade sig självständig gentemot sitt parti. Och med de
övriga socialdemokratiska kvinnorna kom jag snart i delo. Särskilt den
alltid brinnande Anna Lindhagen, som jag på ett möte en gång så bryskt
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
